Andersson bad om ursäkt till Diggins efter loppet. Det var svenskan som råkade kliva på amerikanskans stav så att den, liksom handsken, rycktes ur hennes hand.

– Jag beklagade det där i stunden, för det var inte alls meningen. Och sedan var jag snabbt framme och försökte kolla hur det var med henne efteråt, säger Ebba Andersson.

– Hon sade ändå att det var lugnt, men jag såg ju hur pass hon var. Det är ganska kallt här.

Diggins vinnarskalle är väldokumenterad. Utan ena handsken och med en ny stav i den bara handen återupptog hon jakten på täten, och lyckades ta sig ända fram till en andraplats bakom Sveriges Moa Ilar. Diggins föll ihop efter målgång, kall och dessutom med blod runt munnen. När en amerikansk ledare skulle räcka henne ersättningsstaven slog den i stället till henne i ansiktet.

"Mår bra nu"

En stund senare, efter att ha blivit förd till sjuktältet för omplåstring och uppvärmning, var Jessie Diggins på benen igen. På prisceremonin var leendet tillbaka hos amerikanskan.

– Tydligen fick jag en stav i ansiktet, men jag minns inte att det hände, så jag blev väldigt förvånad när jag såg blod på mina handskar, säger Diggins efteråt.

– Jag var extremt frusen efter målgång och jag är väldigt tacksam för mitt team som värmde upp mig. Jag mår bra nu.

"Känner inte händer och fötter"

Hon var inte ensam om att besväras av det kalla vädret. Åtminstone –15 grader uppmättes under loppet, och flera av de svenska åkarna hade det kämpigt.

– Jag vet inte om det är farligt men det passar inte mig, säger Frida Karlsson, som blev sexa.

– Man känner inte händer och fötter. Sedan blir ögonen stirriga.

Ebba Andersson, femma i mål, hade en liknande upplevelse.

– Delar av loppet kände jag inte av mina ben, säger Andersson som är glad att hon, till skillnad från Jessie Diggins, fick behålla båda handskarna på.

– Det måste ha varit fruktansvärt.