Sprintstjärnan skadade axeln när hon föll i världscuptävlingarna i Ulricehamn i februari. Magnetkameraundersökningen visade inte på någon skada så landslagets medicinska team trodde att skadan skulle läka med rehab. Först efter sju månader blev det operation och då hade skadorna förvärrats genom att hon fortsatte tävla.

– Det var extremt diffust. Hon har följts upp av en fysio och tränarna har varit nära henne och ändå har man inte kunnat se det här. Det säger lite om hur svårt det är, säger Byström.

– Aktiva som vill så otroligt mycket kan inte analysera själva hur pass skadade man är. Då är det jättesvårt att som lekman gå in och säga att "du är skadad". Då är det väl helt enkelt så att vi måste göra ännu mer tester när vi är osäkra, det kan man säga att vi lärt oss.

Är inte bitter

Svahn säger att hon efter fallet hade ont i axeln, men att hon förbisåg signalerna för att hon var så fokuserad på VM.

– Det är läskigt hur långt långt man kan gå för att nå sitt mål och jag har analyserat vad jag hade kunnat gjort annorlunda, säger Svahn efter beskedet att hon missar OS i februari.

Däremot känner hon ingen bitterhet över att det tog så lång tid att förstå skadans omfattning.

– Nej, man kommer inte framåt om man grämer sig. Det ligger inte i min natur att vara efterklok utan det här måste jag lägga bakom mig, säger hon.

"Ta signaler på allvar"

Enligt Byström är landslagsledningen i många fall hårda mot aktiva som inte själva inser att de måste ta ett steg bakåt med träning, framför allt när det handlar om överträning.

– Har vi data som vi kan hänvisa till som exempelvis hög puls under längre tid och dålig sömn. Då kan vi gå in och säga att någon måste vila några dagar. Men en sån här diffus skada är svårare. En sak är säker, att man får ta varje fall för sig och analysera om man kunde ha gjort mer, säger han.

– Och det handlar inte bara om skador, utan det psykiska välmåendet också. Det är stor press på åkarna, det bör man hantera och prata mycket om det. Det är viktigt att ta alla signaler på allvar.