För första gången någonsin blev hela pallen blågul på damsidan i ett världsmästerskap i längdskidor. Guld till Jonna Sundling, silver till Emma Ribom och brons till Maja Dahlqvist.

På herrsidan har det däremot skett två gånger tidigare: Gunnar Eriksson, Enar Josefsson och Nils Karlsson gjorde det på femmilen i Lake Placid 1950 och Gunde Svan, Torgny Mogren och Lars Håland sopade rent på 15 kilometer i Lahtis 1989.

Mogren, i dag expert på Radiosporten, kan inget annat än att imponeras över den svenska sprintsuccén i slovenska Planica på torsdagen.

– Det är stort och man vet hur tufft det är att lyckas med det. Alla måste ha en kanondag, annars kommer man aldrig kunna göra det. Och just i sprint också, det är lite hasardartat, alla är på hugget och vill vara med där framme och vinna, säger han till TT.

TT: Är det större bedrift att lyckas med det på en sprint kontra 15 kilometer som ni gjorde?

– Det skulle jag nästintill våga påstå, att lyckas ha tre överhuvudtaget, nu var det fyra till och med (Linn Svahn på fjärdeplats), det är makalöst. Att ett landslag har tre till fyra med i final. Det är sällan det händer. Det är jättesvårt. Det är en otrolig bedrift.

Mogren slår på stora trumman när han ska ranka det nuvarande svenska damlandslaget jämfört med tidigare versioner.

– Jag tror aldrig vi har varit i närheten av det vi har i dag när det gäller styrka och mängden åkare att välja på – det är helt otroligt. Det är enastående.