Den som har följt längdåkningen ett tag har sett Ingvild Flugstad Østberg vinna OS-guld, VM-guld, massor av mästerskapsmedaljer och en totaltitel i världscupen.
Alla dessa meriter och all den rutinen till trots. Inför torsdagens stafett på skid-VM i Planica var hon mest nervös för att allt skulle skita sig.
– Jag är ju inte världsmästare i att tro på mig själv. De andra i laget har varit bättre på att tänka att vi skulle lyckas med det här. Jag var mest nervös för att jag skulle förstöra för laget. Skönt att jag inte gjorde det, säger Østberg.
Sannerligen inte.
Rycket knäckte Karlsson
Under många år har Norges damer dominerat skidvärlden på damsidan, men efter att först Marit Bjørgen och sedan Therese Johaug slutat har Sverige varit klart vassast i VM i Planica.
I alla fall ända fram till stafetten. Där var det Ingvild Flugstad Østberg som satte in guldstöten på tredjesträckan. Varken Sveriges Frida Karlsson, Tysklands Pia Fink eller Finlands Eveliina Piippo hade en chans att hänga med när 32-åringen drog upp farten och lade grunden till Norges första damguld i Planica.
Den som kan hennes historia kan inte ha lämnats oberörd.
Østberg har några tuffa år bakom sig och sedan hösten 2019 har hon vid tre tillfällen fått tävlingsförbud, eftersom hon inte uppfyllt norska skidförbundets hälsokrav. Världscuppremiären i Ruka i november var hennes första tävling på nästan ett år.
"Helt sjukt"
Att hon nu fick bli den stora hjälten, och ta guld tillsammans med lagkompisarna, var speciellt.
– Ja, det måste jag säga. För ett och två år sedan visste jag inte ens om jag skulle åka skidor igen, inte på världscupnivå och inte på VM och absolut inte i ett stafettlag, säger Østberg.
– Det här var helt sjukt rätt och slätt. Det var ett scenario som jag aldrig hade kunnat drömma om. Jag hade sett det mesta framför mig, men inte det här.
Den 32-åriga norskan är en sådan där idrottare som alltid har stuckit ut med sin självklara trevlighet, trots ibland pressade intervjusituationer. Hon tar sig alltid tid och svarar tålmodigt på alla frågor – även de dumma och provokativa – och är inte mycket för att framhäva sig själv. Hellre pratar hon om sina lagkamraters betydelse:
– När jag kom tillbaka in i laget när säsongen startade så kändes det som att jag hade varit där hela tiden, det kändes inte som att jag hade varit borta. En bättre känsla kan man inte ha, säger Østberg.
Den är ömsesidig.
Weng i tårar
När Tiril Udnes Weng såg sin lagkompis forcering på tredjesträckan blev det känslosamt.
– Det är inte ofta jag ser Tiril gråta, så det tar jag som en komplimang, säger Østberg.
Udnes Weng och Astrid Øyre Slind åkte de två inledande klassiska sträckorna, medan Anne Kjersti Kalvå fick äran att åka över mållinjen som guldvinnare på slutsträckan.
Norge vann stafetten med 20,5 sekunder före Tyskland. Sverige var nästan en halv minut bakom på bronsplats.
För Østberg var VM-guldet hennes första på åtta år.
TT: Kände du att det var ”den gamla Ingvild” som ryckte i backen?
– Lite så kändes det faktiskt. Jag kände mer igen mig själv. Jag har tagit en krånglig väg, och jag kan inte säga att jag har känt mig precis som när jag var som allra, allra bäst. Men i dag fick jag en väldigt bra känsla, jag kände att jag började känna igen mig själv.
– Jag har uppnått väldigt stora saker tidigare under karriären, men precis nu känns det här som en höjdpunkt – och kanske den allra största.