För många är 747 en klassisk flygplansmodell med smeknamnet "Queen of the skies". För Linn Svahn är det antalet dagar sedan hon senast var "Queen of the skis".
747 dagar efter det där olyckliga fallet i en världscuptävling i Ulricehamn ska hon på torsdagen köra VM-sprinten i Planica. Axeln är fortfarande inte hundra. Men den är tillräckligt okej.
Hennes tränare Ola Ravald är imponerad över sättet som 23-åringen har tagit sig tillbaka på.
– Framför allt är jag väldigt glad för hennes skull, att hon har kommit dit. Det har varit en väldigt tuff resa och vi var inte alls helt säkra på att det här skulle gå i hamn under hösten, säger Ravald.
– Och ska jag vara helt, helt krass så har hon fortfarande inte kommit dit där hon kan träna precis som vanligt, inte utan besvär. Det finns där fortfarande. Hon är inte besvärsfri.
"Känns riktigt bra"
I början av november kunde hon belasta tillräckligt för att börja förbereda sig för tävling. Comebacken i världscupen dröjde ändå till slutet av januari. Men efter tre raka finalplatser i sprint kunde landslagsledningen inte göra annat än att ta ut Svahn i den svenska VM-truppen.
Sakta men säkert har hon sedan närmat sig den form som hon hade vid tidpunkten för skadan. Den vintern hade hon vunnit samtliga sprintlopp hon ställt upp i.
– Nu har jag fått köra tre sprintar i världscupen och det känns som att jag har blivit lite bättre och bättre för varje gång. Sedan har jag nu försökt spetsa det jag har att köra med under de senaste veckornas precamp, och det känns bra. Det känns riktigt bra.
Det svenska damsprintlaget har dominerat både i världscupen och på mästerskap de senaste åren. Den här vintern har inte varit något större undantag. Regerande världsmästaren Jonna Sundling har två segrar, Emma Ribom likaså. Dessutom har sprintcupledaren Maja Dahlqvist blivit tvåa fyra gånger och trea en gång, samtidigt som även Johanna Hagström har två pallplatser.
Final är inget slutmål
Linn Svahns senaste topp tre-placering kom den 31 januari 2021. Det stoppar henne inte från att sikta högt i VM.
– Jag kommer inte till mästerskapet med ambitionen att bara ta mig till final. Jag vill optimera mina chanser och hoppas att det räcker riktigt långt. Känslan är att jag har mycket att köra med. Sedan får vi se hur mycket det är och vad det resulterar i, men jag har väldigt god tro.
Efter så lång frånvaro, en utdragen kamp mot en skada som vägrar ge med sig, är det lätt att tro att Svahn mest borde vara lättad över att ha nått hela vägen hit.
Men lättnad är fel ord, säger hon.
– Det är mer en stolthet. Det var ett stort mål jag satte upp, att ta mig hit, och nu är jag här. Resan är liksom inte slut, jag är bara en del på vägen. Nu ska vi jobba mot att nå de här målen som vi har. Tillsammans har vi gjort det riktigt bra hittills och det finns fortsatt mycket kvar att göra, säger Svahn.