Ebba Andersson är den av dagens svenska landslagsåkare som har varit närmast att ta hem totalen. Med två tredjeplatser de tre senaste säsongerna är hon näst bäst i historien på damsidan. Endast Marie-Helene "Billan" Östlund, som blev totaltvåa säsongen 1987–1988, har varit närmare en blågul seger.

Ändå är det långtifrån säkert att just Andersson blir första svenska att ta hem kristallkulan.

På det frostbitna torget i finländska Ruka tar hon skydd från den isande vinden bakom en vägg och konstaterar att hon kommer att hamna på efterkälken direkt.

I fredagens sprint, säsongens första världscuplopp, står Andersson utanför det svenska laget.

– För att lyckas i den totala världscupen är man ju beroende av att få köra sprinttävlingar, säger Andersson.

– Men det var väntat. Det är såpass tajt om platserna.

Norsk seger i fjol

Med det nya poängsystemet, infört inför förra säsongen, måste man i princip köra både sprint och distans för att ha chansen. Fjolårets totalvinnare, norskan Tiril Udnes Weng, är erkänt bra i båda disciplinerna.

Frida Karlsson är uttagen till fredagens sprint. Precis som Andersson är hon en av världens bästa distansåkare, men 24-åringen är också vass i den kortare disciplinen. I ett svenskt lag överfyllt av sprintkompetens är hon ändå inte självskriven.

– Det känns kanske som att det är svårare än någonsin att som svensk vinna totalen, med tanke på att vi har ett så himla starkt sprintlag. I många andra länder hade jag varit given att starta alla sprintar, men i det här laget måste jag verkligen stånga mig in, säger Karlsson.

– På pappret är vi väl nästan åtta damer som kan slåss om den totala världscupen. Men vi får inte ens starta med åtta damer i en sprint eller en distans. Det är klart att det är en utmaning.

Över 30 pallplatser

Förra vintern illustrerar hur starkt det svenska damlaget är. Totalt blev det 33 individuella pallplatser i världscupen för de blågula damerna, varav tolv segrar.

Men den höga nivån är också Sveriges akilleshäl. Distansspecialister som Andersson, Karlsson och Moa Ilar har svårt att ta plats i sprintlaget. För sprintstjärnor som Jonna Sundling, Emma Ribom, Maja Dahlqvist och Linn Svahn gäller motsvarande för distansloppen.

– Det är som det är i det här laget, säger Linn Svahn.

– Vi har såpass hög nivå på alla distanser att man först ska slå sig in i laget för att ha en chans. Det är en stor morot, men det är också det som kan vara tufft – en pallkandidat kanske inte ens står på startlinjen. Det kan bli ganska förödande om man vill gå för en total.

Vill vara först

Men visst kittlar tanken på att kunna skriva svensk skidhistoria. Linn Svahn, som har några skadefyllda säsonger bakom sig, har alltid lockats av den totala världscupen.

– Jag tycker att en av de största meriterna man kan ha som skidåkare är att vinna en total världscup. Det handlar om att man är mest komplett under en hel säsong.

TT: Ingen svensk kvinna har vunnit den.

– Nej, och det tycker jag också är intressant.

TT: Vill man vara först?

– Ja.