I samband med Sverigepremiären i Bruksvallarna förra helgen reagerade flera åkare på de låga prispengarna där vinnaren fick 1 500 kronor.

– Jag trodde det var ett skämt, sade Moa Ilar till Aftonbladet efter att fått en prischeck på 1 000 kronor.

Reaktionerna belyser de ekonomiska skillnaderna i svenska landslaget.

De som regelbundet tar pallplatser i världscupen och vinner mästerskapsmedaljer har det bra ekonomiskt. De får prispengar, bra sponsoravtal, samt mer ersättning från skidförbundet. Åkare i den kategorin är Frida Karlsson, Maja Dahlqvist, Jonna Sundling och Ebba Andersson.

Men flera av deras landslagskompisar lever under magra ekonomiska förutsättningar och har svårt att klara utgifter för boende och mat, enligt flera personer som TT pratat med.

Grundersättning

Svenska A-landslagsåkarna har en årlig grundersättning från förbundet på 200 000 kronor om året. Åkarna i B-landslaget får motsvarande 27 000 kronor om året.

Bengt-Ove Dahlqvist har tillsammans med flera ledare i Falun-Borlänge SK drivit frågan om bättre villkor för svenska skidåkare. Han är också pappa till Maja Dahlqvist och berättar att dottern fick kämpa hårt med ekonomin före genombrottet 2019.

– Hon levde på 6 000 kronor i månaden. Det var pengar som skulle gå till hyra, bil och mat. Sedan var hon duktig på att jaga egna sponsorer, säger Bengt-Ove Dahlqvist.

Hjälpande föräldrar

Flera ledare, tränare och föräldrar till denna kategori skidåkare berättar för TT om vuxna skidåkare som måste få hjälp av föräldrarna för att klara sig. Flera lever på under 10 000 kronor i månaden. En del studerar, andra erbjuder skidkurser för några hundralappar och vissa jobbar lite på sommaren för att klara sig.

Många som blivit kring 25 år frågar sig om satsningen är värd detta.

– De börjar skämmas över hur de lever och börjar tänka på sin framtid och på studier. Några går över till långloppen där det finns helt andra pengar, säger Bengt-Ove Dahlqvist och fortsätter:

– Vi har åkare som åker OS vars föräldrar inte kan ta sommarsemester för att de måste hjälpa sitt barn ekonomiskt med skidåkningen.

B-landslagsmannen Leo Johansson, som i fjol åkte OS och nu är uttagen till världscupen i Ruka, säger att den beskrivningen passar på honom:

– Det kan nog vara jag. Utan mina föräldrar hade jag inte stått här, säger 23-åringen.

7 000 kronor i månaden

Leo Johansson berättar att han lever på 7 000 kronor i månaden. Pengarna går till hyra av den lägenhet som hans föräldrar köpt åt honom i Falun, samt till mat och bensin till bilen.

– Det som är lite surt är att det finns många som har det väldigt bra och vi andra har det väldigt dåligt och lever på våra föräldrar, säger Leo Johansson, som inte haft någon nytta av att Fis höjde prispengarna i världscupen inför den här säsongen:

– De höjde med 45 000 kronor, men 40 000 av de pengarna går till ettan och tvåan. Det är hårt om man inte är topp tre.

Leo Johansson erkänner att han funderat på att ibland tacka nej till världscupen för att i stället åka Svenska cupen.

– Åker man världscup kanske man tjänar några tusen, men åker man i Sverige kan man tjäna 10 000 kronor en helg.

Klubbarnas ansvar

Svenska skidförbundets längdchef, Lars Öberg, betonar klubbarnas ansvar:

– Jag är fullt medveten om att det inte är en optimal situation som många befinner sig i. Det vi kan göra är att prispengarna blir bättre och hjälpa till att bli nytänkande tillsammans med klubbarna för att se till att klubbarna kan stötta på ett bra sätt. Skidförbundet kan inte hjälpa alla som vill satsa.