Det var i samband med att familjen flyttade från Kiruna till Svensbyn utanför Piteå, Tomas Öbergs hemby, som planerna på en skidskytteklubb började att ta form.
Steg för steg kom verksamheten i gång, från en provisorisk start på en älgskyttebana till invigningen av skidskyttebanan några år senare.
I dag är han och hustrun Viktoria fortfarande drivande i klubben.
– Idrott i Sverige och Norden bygger på ideellt arbete och engagemang. Sedan är det extra kul att det går bra för ens egna barn. Det är en förmån för oss förstås, säger Tomas Öberg, själv tidigare skidskytt strax under landslagsnivå.
– Men jag säger det till nya föräldrar i klubben, det som ger mest är ju all den kvalitetstid man får med sina barn, även nu när de är ganska stora.
Tomas Öberg är militärobservatör på FN-uppdrag i Kashmir när TT får tag på honom inför OS. Självklart har han dock full koll på döttrarnas tävlingar ändå.
– I mitt jobb är jag inte hemma alla tävlingshelger. Då har det varit Viktoria som stått bakom kikaren, skjutsat dem till träningar, vallat skidor på tävlingarna, och inte bara för våra barn utan för alla andra i klubben också, säger han.
– Men Hanna och Elvira ringer mig efter i princip varje tävling, så det har funkat rätt bra ändå.
"Nästan sjukligt"
Det var också hem till Svensbyn som det första, korta samtalet efter Elviras silverlopp i Zhangjiakou gick. Där hade mamma Viktoria och pappa Tomas, tillfälligt hemma från FN-jobbet, svårt att ta in det som hänt.
– Mamma var ganska fåordig. Hon var ganska känslosam. Och pappa... De är stolta över oss och nu har de ju två OS-medaljörer hemma, sade Elvira Öberg efteråt.
Det som började på en älgskyttebana, med inlånade strålkastare och på vanliga liggunderlag, har tagit systrarna hela vägen till världseliten.
Självklart delvis tack vare skidskyttebanan i Svensbyn och en del medfödd fallenhet för sporten. Men det är inte huvudorsaken, tror Tomas Öberg.
– Talang, det kanske man har i generna. Men jag skulle säga att det i deras fall handlar om deras hängivenhet, säger han.
– Man ska ha klart för sig att under fem, sex, sju år under tonåren så går det att räkna på ena handen hur många gånger de inte varit i säng före klockan tio.
– Då menar jag 365 dagar om året. Det är nästan sjukligt hur noga de är med mat, sömn och träning.
På egna villkor
Och så ser det oftast ut än i dag, när systrarna bor i Östersund. Det är ett annorlunda liv. Men självvalt, poängterar Elvira Öberg.
– Det har alltid varit på våra egna villkor, det viktigaste har alltid varit att vi tyckt det varit roligt. Det har aldrig funnits någon press hemifrån, de har bara funnits där och stöttat, säger hon.
TT: Och hur mycket har Hanna betytt för din karriär?
– Hanna har varit en förebild och jag tror att hon är en otroligt stor del i att jag är så bra som jag är redan nu. Jag har ganska tidigt fått en inblick i hur det är att vara elitidrottare och det livet, säger Elvira Öberg.
– Men det är klart att det är en speciell situation att vara konkurrenter samtidigt som man är syskon. Det är kanske inte självklart att det är jättelätt för en storasyster att bli slagen av lillasyster.
Storasystern har dock inte tagit illa upp.
– Jag är imponerad av henne, jag vet vilken hög nivå hon håller. Jag försöker suga åt mig av allt det positiva med att ha henne i laget. Hon har kanske haft stor nytta av mig tidigare, men nu har jag ju väldigt stor nytta av henne, säger Hanna Öberg.
"Känns overkligt"
Nu har båda systrarna Öberg tagit OS-medalj – och spelen är inte över än. På söndagen väntar jaktstarten – där framför allt Elvira har ny medaljchans – och i nästa vecka både stafetten och masstarten.
Att båda döttrarna nått så långt som till världscupsegrar och OS-deltagande är svårt att ta in, medger Tomas Öberg.
– På något sätt känns det ju overkligt att ha båda döttrarna som tävlar och konkurrerar på den här nivån. Det känns väldigt overkligt på något vis, när man är så otroligt inblandad och involverad i det.
– Man har ju lagt ner ofantligt många timmar, då känns det overkligt att få uppleva det här och att vi får uppleva det tillsammans som familj.
