Elvira Öberg gick på skidgymnasiet i Sollefteå när storasyster Hanna tog sitt OS-guld i Pyeongchang för fyra år sedan.

Nu har hon en egen OS-medalj.

– Då trodde jag kanske inte att jag skulle stå här redan nu. Men det är klart att jag har drömt om det, säger hon.

– Jag såg dem ta medaljerna för fyra år sedan och nu har jag varit en del av laget i fyra år. Då har jag känt att "jag vill också ha en sådan där medalj". Att lyckas ta den i dag, jag är otroligt stolt.

Pressen att prestera direkt som OS-debutant var stor för trean i den totala världscupen.

– Det var lite högre anspänning i dag. Jag hade inte det perfekta uppladdningspasset i går heller, då kanske jag blev lite osäker, säger Elvira Öberg.

– Jag visste att den här tävlingen var min kanske största chans, och den jag såg fram emot mest. Det är många saker som har spelat in i dag och det gör det nästan ännu skönare att lyckas.

Bära eller brista

Svenskan sköt fullt i det inledande, liggande skyttet. Hon fick sedan visserligen slita lite i spåren, men kom in till skjutvallen för andra och sista gången med vetskap om att det nu skulle bära eller brista.

Nu skulle det bli medalj. Eller inte.

– Jag får verkligen kriga på ståskyttet, det kommer inte gratis. Men jag är väldigt stolt över att jag lyckas sätta skotten, säger hon.

Senare, inlindad i en stor svensk flagga efter den officiella presskonferensen, berättar Elvira Öberg mer utförligt om de fem sista skotten.

– Jag vet när jag kommer in att jag har chansen att göra något väldigt bra. Att jag känner att jag kanske inte kan ligga på som jag egentligen vill, utan att jag behöver ta några extra sekunder mellan skotten för att sätta dem, säger hon.

– Jag kände att ”jag ska fan inte slarva bort någonting i dag, utan jag ska göra allting så bra jag kan”.

Det första skottet satt, likaså det andra, tredje, fjärde – och det femte. Spurtvarvet återstod visserligen – men det är en av Elvira Öbergs styrkor.

– Den känslan, när du lyckas skjuta fullt på en tävling, det är så skönt att inte behöva svänga in i straffrundan. Då vet man att nu har jag verkligen gjort mitt bästa för dagen, säger hon.

"Inte en tiondel"

I det läget var det fortfarande kamp mot klockan för att slå veteranen Dorothea Wierers tid. Det klarade Elvira Öberg dock med marginal.

– Jag hade sagt på förhand att är det något jag ska göra i dag så är det att köra allt vad jag har och hela vägen in över mållinjen, säger Elvira Öberg.

– Inte känna att jag hade en tiondel mer i kroppen. Och jag gick verkligen i mål och hade inte en tiondel till i kroppen.

Det kan bli en medalj till redan på söndag, eftersom sprinten ligger till grund för startordningen i jaktstarten.

– Först och främst ska jag verkligen njuta av det här, men sedan ska jag ladda om för söndag, säger Elvira Öberg.

– Nu vet jag att jag inte kommer att åka härifrån tomhänt. Men samtidigt vore det ju skönt att komma hem med mer än en medalj också.