I och med det 62-sidiga träningseposet "How to skate a 10k" lägger Nils van der Poel alla sina kort på bordet. Det är så här han har tränat, och levt sitt liv, för att bli dubbel OS-guldmedaljör i skridsko.
Han publicerade dokumentet digitalt i samband med medaljceremonin för 10 000 meter, och gav det första fysiska exemplaret till nederländaren Patrick Roest, som tog silver bakom van der Poel på både 10 000 och 5 000 meter.
– Det var väldigt kul att få ge det till Patrick personligen, att han fick det först. Det betydde mycket, säger Nils van der Poel.
I van der Poels "träningsdagbok" går det bland annat att läsa sig till att en normal träningsvecka under uppbyggnadsfasen är lika monoton som slitsam. Eller vad sägs om sex–sju timmars uthållighetsträning per dag, oftast på cykel?
Åtta öl = motivation?
Men han skriver också om hur han ibland behöver släppa på träningsfliten för att orka hålla motivationen uppe.
"Ibland var allt jag behövde en öl – eller åtta öl", skriver van der Poel.
– Ibland är det svåraste att vilja jaga sina drömmar. Och då måste man hitta sätt att fortsätta vilja det, säger han efter lördagens medaljceremoni, angående passagen.
Nu längtar han framför allt hem till familjen i Trollhättan. Han har inte träffat dem på månader, och har inför OS varit nitisk i sina försök att hålla sig frisk – och inte minst undvika covid-19.
– Jag har nog inte kramat en människa sedan december, tror jag. När man är elitidrottare är det väldigt mycket som egentligen inte betyder så mycket, som plötsligt betyder väldigt mycket. Som att man inte tar i ett dörrhandtag, till exempel. Det är en sådan löjlig grej vi håller på med, som det är väldigt skönt att det inte är så viktigt längre, säger Nils van der Poel.
Lägger kanske av
Frågan är hur många fler skridskotävlingar det blir. VM i norska Hamar avgörs redan i mars och det finns även en världscupfinal som lockar, säger van der Poel, som också har en skadad höft som kan behöva opereras.
Samtidigt verkar han ganska inställd på att avsluta skridskokarriären efter det här året.
Eller?
– Jag har försökt lägga av två gånger, och det är inte lätt. Det är supersvårt att gå från att ha ett jättestort mål till att inte ha ett mål och där ingenting betyder någonting. Man går lätt vilse där, och jag tycker att det är superläskigt.
– Men jag ser också supermycket fram emot det, att få äventyra runt det och försöka göra det bättre än jag gjort tidigare.
En annan elitidrottskarriär verkar hur som helst inte aktuellt.
– Om jag lyckas hålla mig borta från skridskon, vilket jag tror, så ser jag inte att det som skulle locka mig i stället är en annan idrottskarriär. För det skulle innebära snarlika liv. Jag söker nog något som är vitt skilt.