1) Redan i den första omgången fick vi en markant fingervisning om att Dackarna skulle få en betydligt tuffare säsong i år. Efter sju heat ledde laget med 25–17 borta mot Piraterna, men tappade stadigt. Inför sista heatet var Dackarna ändå två poäng upp, men när det normalt svårslagna paret Jacob Thorssell och Rasmus Jensen föll med 5–1 mot Oskar Fajfer och Piotr Pawlicki var förlusten ett faktum. Det skulle visa sig blir en av många knappa och kostsamma förluster i serien.

2) Flera av Dackarnas nyrekryteringar inför säsongen skulle snabbt visa sig inte hålla måttet. Adam Ellis nådde aldrig några högre höjder. Viktor Trofimov glimtade bara till i några enstaka heat. Alexander Woentin hann bara göra två matcher. Luke Becker levde inte alls upp till den nivå han visade säsongen innan. 

På en begränsad marknad skedde förändringar i truppen under säsongens gång. Förare som Nicolai Klindt, Filip Hjelmland och Frederik Jakobsen kom in. De bidrog inte till något jättelyft, men lyckades i alla fall stoppa blödningen och få Dackarna på fötter igen.

3) De förare som blev kvar från guldlaget 2021 hade ofta svårt att leva upp till förväntningarna. Efter en titt i snittlistan för årets säsong kan man snabbt konstatera att Dackarna inte har någon förare som tagit över två poäng i snitt per match i år. Rasmus Jensen är tolva på listan på 1,979 och Maciej Janowski 15:e på 1,914. Det största tappet av Dackeförarna stod ändå lagkaptenen Jacob Thorssell för. Han hade 1,878 förra året och kom inte upp till mer än 1,271 i år. 

4) Trots en strulig säsong lyckades Dackarna ändå knipa den sjätte slutspelsplatsen till slut. Efter fyra segrar och tio förluster nådde de 11 poäng. Att de trots det landade på plus tre i förarkvot visar än en gång hur många knappa förluster de åkte på.

5) Väl i slutspel fick ändå Dackarna chansen att visa hur bra de kan vara i kvartsfinalen mot Indianerna med seger såväl borta som hemma. Via en stark inledning i semifinalen borta mot Gislaved höll de ändå matchen vid liv och föll med åtta poäng. Lejonen visade dock med eftertryck i Målilla att de är värdiga finalister. Inte så konstigt med tanke på att de har fyra förare i laget som kört bättre än Dackarnas främsta i år.