På den fullsmockade VIP-läktaren knaprades det på kräftor dagen till ära. Finaldagen. Det såg smaskigt ut. Överlag verkade stämningen uppsluppen och det var glatt humör. Det rådde en viss försiktig optimism lite varstans bland Dackefansen – trots tisdagens "chockresultat". Nog skulle väl Dackarna ändå kunna göra lite match av det här och skapa lite spänning, eller var det bara en naiv förhoppning? Jo, tack.
Mästarna visade varför de är mästare. Smederna satte ner foten – direkt. Utan pardon. Det var aldrig något snack om att ge ens en liten, liten bit av lillfingret till guldjagande Dackarna.
För att Dackarna skulle kunna störa det minsta, så krävdes en bra start. Men, eh...
Underläget på 18 poäng från start, blev 20 efter första heatet. Blev till 24 i tredje och 26 (!) efter fyra körda heat.
Godnatt.
I mitt blickfång, mitt framför mig, viftade en hängiven Smed-supporter hela tiden med sin röd-vit-svarta flagga. Fram och tillbaka. Ju fler Smed-poäng, desto mer viftande. Till slut plockades guldhattarna fram i hans sällskap.
Återigen hängde inte Dackarna med ut från start. Smederna var överlägset. Frågan är om något lag varit så här överlägset i en final? Inte för att jag har järnkoll på alla finaler, men det måste vara länge sedan som det var sån klasskillnad. Och det av ett lag som var underdogs inför SM-finalen.
Redan efter det nionde heatet var det klappat och klart. Smederna var klara mästare. Igen.
I pausen fick jag en pratstund med demon-lagledaren Jerker Eriksson.
Hans mungipor gick upp till öronen. Han var själaglad. Förstås.
Vad var då hans första kommentar...?
"Har inte du börjat gå än, haha". Han sa det inte med sarkastisk underton, utan hjärtligt.
Han syftade till min krönika där jag i ett svagt (?) ögonblick lovade att jag skulle vandra från Målilla till Vimmerby om inte Dackarna vann finalen. Det hade han givetvis järnkoll på.
De där orden har jag sannerligen fått äta upp med råge. Jag har trots allt taskiga knän, men det är bara att traska. När vet jag inte än, men snart.
På frågan om hur det här var möjligt, sa Eriksson: "Vi var beredda att offra allt, att ta "staketet". Titta på Aspgren (Pontus). Han kör som en gud. Och det är inte vilket brödgäng som helst vi möter...".
Nä, sannerligen inte, men i finalen var Dackarna ändå en liten munsbit.