Erkki Lepistö med fru Anne och vovve i huset i utkanten av Målilla.
Emmenäs, mellan Målilla och Rosenfors. Det är här 69-årige Erkki Lepistö tillbringar sina dagar. I huset på Snickaregatan, med den stora trädgården. När vi ses är han sängliggandes utomhus och är skyddad av ett parasoll från den stekande solen.
Det har gått några timmar sedan han tog sin starka medicin. Den som gör att han klarar av vardagen, någorlunda alla fall. Men smärtan finns där som en ständig följeslagare – hela tiden.
Ständigt närvarande är också den stora kärleken till Dackarna och speedwaysporten i stort. Den som tog fart när han flyttade från Märsta i Stockholm till det lilla samhället i Småland 2007.
– Jag hade inte en aning om vad speedway var för något innan vi flyttade hit, säger Erkki och skrattar till.
Hustrun Anne, även hon inbiten speedwayfantast, flikar in medan vovven Dora pockar på hennes uppmärksamhet där hon sitter uppkrupen i mattes famn.
– Den enda vi kände till var egentligen Tony Rickardsson.
– Och så Anders Michanek, skyndar sig Erkki att tillägga.
Det var då det.
Nu är det något helt annat. Makarna har blivit något av speedwayexperter, med koll på allting.
Varför flyttade ni hit, från Stockholm?
– Min dotter flyttade till Oskarshamn, och ja...vi kände att vi ville vara närmare henne, säger Anne.
Iklädd både dackekeps och dacketröja, berättar Erkki med stor inlevelse om hur det där speedwayintresset väcktes – och hur det kom att bli något som upptog en stor del av både hans och Annes liv.
– När vi flyttade hit sa en granne att här fanns en fin speedwayarena och att vi hade ett väldigt bra lag. Jag blev nyfiken och det visade sig att strax efter vår flytt hit så skulle Dackarna köra SM-final mot Västervik. Det var precis när jag opererat diskbråcket i ryggen. Tyvärr kunde jag inte ta mig till arenan för att uppleva finalen på plats, men jag badade bastu i flera timmar så att jag kanske kunde vara med och fira laget när de kom hem.
Jodå. Det gick hyfsat, ändå.
– Jag tog bilen och låg sedan på A-läktaren för att invänta laget. Det var himla kul. Det var tjo och tjim, både Hans Andersen och Jörgen Kling sjöng och det var mycket trevligt.
Han och Anne säger att de var fast direkt när de var på sin första speedwaymatch. Det var året efter guldet, 2008.
– Det kändes bara så rätt. Men, vi visste inte ett skvatt om speedway. Inte ens hur många varv de körde i ett heat, vad femetta var för något eller "touch the tape", haha. Som tur var de vi pratade med väldigt tillmötesgående och förklarade hur det gick till.
Numera har de full koll. På allting.
Det äkta paret kände ganska omgående att de ville göra mer än att "bara" vara åskådare. Sagt och gjort. De tog kontakt med klubben och gick en funktionärsutbildning. De blev bland annat besiktningsmän inför matcherna och var också kurvvakter och flaggvakter.
Intresset bara växte och växte.
Precis som värken för Erkki.
Med glädje berättar han om alla matcher han och "frugan" såg med Dackarna. Att han bara missade tre hemmamatcher på tio år fram till 2019.
I nästa sekund hörs något annat i rösten. En sorg.
– Jag hade sett fram mot pensionärslivet och följa Dackarna i vått och torrt. Men 2019 blev besvären värre och värre. Nervvärken blev konstant och jag kan sedan lång tid inte sitta ner, utan jag får mestadels ligga. Det är kroniskt och jag är steloperarad sen många år tillbaka och jag tvingas ta morfin varje dag.
Han berättar ärligt och rakt, utan krusiduller, om sitt sjukdomstillstånd, som blivit värre sen en tid tillbaka då han även diagnostiserats med KOL.
Så plirar det till i ögonen och vi skymtar ett leende när han åter pratar om speedway. Om hur han följer ligaspeedway i främst Polen närmast slaviskt. Han verkar ha koll på allt.
– Polska ligan är bäst enligt mig och sen var det lite si och så med sändningarna i EES play. Det var hackigt i början, men det har blivit bättre nu.
Erkki hänger med i allt som händer i sporten. Det han följer via tv och nätet kan ändå inte på något sätt ersätta känslan av att se speedway live.
– Nä, nä. Inte på långa vägar, säger han och man anar hans finska bakgrund där någonstans. Du vet, man saknar dofterna, farten och stämningen.
Anne Lepistö ser däremot fortfarande de flesta av Dackarnas hemmamatcher – och också en del bortamatcher.
Vad tycker du då Erkki, om att hon kan se matcherna, men inte du?
– Det är bara roligt för hennes skull. Sen skulle man önska att vi kunde se dem tillsammans.
Det funkar inte, trots att Skrotfrag Arena ligger nära parets hem.
På tisdag är det dags för semifinal. Och inte vilken semifinal som helst, utan Västervik vs Dackarna. Just det mötet slår an en sträng och väcker något alldeles extra, hos båda makarna.
– Förr var Vetlanda rivalen nummer ett, nu är det Västervik. Vi kommer spöa dem igen, säger Erkki, fullt övertygad om att så blir fallet trots Västerviks favoritskap. Vi har ett psykologiskt övertag mot dem.
Anne är långt ifrån fullt lika övertygad, men tror ändå på Dackevinst.
– Västervik har också ett bra lag och jag tror att det kommer bli väldigt jämnt.
Två favoriter för Lepistö: Succéförvärvet Ryan Douglas och lagledaren Mikael Teurnberg.
Sen pratar de om förare i Dackarna som ligger dem lite extra varmt om hjärtat, om Maciej Janowski som var något av en favorit med sitt lågmälda sätt.
– Han var fantastisk och älskade vår förra hund, Doris. Han tog sig alltid tid, menar Erkki.
Anne nickar och pratar sedan varmt om årets succéförare, Ryan Douglas.
– Han är en jättebra förare och en sån trevlig kille. Öppen och ödmjuk, men det är de förresten allihopa i Dackarna. Jag tror också att det är det som kommer avgöra, laggemenskapen och den fina sammanhållningen. I Västervik är det mer divalater känns det som.
Paret Lepistö nämner också lagledaren Mikael Teurnberg som en viktig faktor till varför det har gått så bra för klubben de senaste åren.
Med hög röst säger Erkki:
– Mikael är Sveriges i särklass bästa lagledare. Det finns ingen som han. Han är så bra på det han gör och har förmågan att skapa bra stämning i ett lag. Jag hoppas verkligen att han stannar länge i Dackarna.
Att Målillaklubben tog sig till semi var något överraskande för Anne. Inte minst efter skadan på stjärnan Brady Kurtz någon dag innan returen.
– Jag tänkte, det är ingen idé att jag åker till arenan. Jag ville inte se dem åka ut i kvartsfinalen mot Smederna. Men oj, vad sur jag blev på mig själv när det gick så bra. Jag grämer mig.
Erkki hade däremot en helt annan känsla:
– Jag tänkte, jag ger mig faan på att de vänder och vinner. Att de skulle gå ihop ännu mer som lag efter skadan på Kurtz – och precis blev det ju.
– Och Timo...som han körde. Var kom det ifrån, haha. Han var varit ganska, vad ska jag säga, medelmåttig innan och tagit sina poäng. Men så här bra har han inte varit i närheten av innan. Han var helt otrolig i returmatchen, säger Anne.
Hur tror ni att semifinalen mot Västervik slutar? Tippa ett resultat:
Erkki:
– Dackarna vinner med åtta poäng i Västervik (49–41) och med 16 poäng (53–37) hemma. Sen vet man att skador och annat kan förändra mycket, men är alla med så tror jag det blir en enkel seger för Dackarna. Och det gäller att de banansvariga kan få fram en lika bra bana som i returen mot Smederna.
Anne:
– Jag tror att Västervik vinner med 47–43 hemma och att vi vinner med 48–42 i Målilla. Om de nu skulle förlora så kommer jag ändå gå fram till Västervikarna och gratulera dem till seger. Jag hoppas inte det såklart, men jag kommer göra det.
Hon kommer att följa dramat på plats.
Det gör inte Erkki.
– Nej, det är nog helt omöjligt som det känns. Jag har för ont, men jag vill inget hellre här i livet.
Om kroppen nu skulle tillåta, vilket den inte gör, så hade han ändå valt bort Dackarna i en eventuell final.
Va?
– Jag är lite skrockfull. Jag har missat alla tre SM-finaler som Dackarna vunnit sedan 2007 och inte sett en enda live eftersom jag inte har kunnat för värken. Jag skulle bli alldeles för nervös för att vara där nu, ändå att det är min största dröm.
Med rollator tar han sig upp stående ett tag innan vi skiljs åt.
Dacketröjan är på, dackekepsen vilar stadigt på hans huvud och i hans ena hand bär han en dackeflagga.
Klubben och speedwaysporten har sannerligen tagit stor plats i både hans och hustrun Annes hjärtan sedan de lämnade Stockholm för Målilla. Nu vet de också garanterat vad femetta och touch the tape är. Också att de kör fyra varv i varje heat.