Två SM-guld, ett SM-silver och en fjärdeplats. Det blev Mikael Teurnbergs facit under sina fyra säsonger i Dackarna.
Efter fyra ytterst framgångsrika säsonger som lagledare och därtill mycket arbete med klubben i stort, väntar nya utmaningar för Mikael Teurnberg, Hallstavikssonen som flyttat söderut och tagit Småland, Dackarna och Hultsfred till sitt hjärta.
Normalt sett när vi träffas brukar han alltid bära något med Dackarnas klubbemblem på bröstet. Inte den här gången.
Den tiden är förbi, i alla fall för nu.
Eller rättare sagt, han har avtal och kontrakt med klubben som avslutas nu på torsdag.
Frågorna kring varför han lämnar är ganska många. Är det bara så att han dränerats på energi efter tung arbetsbörda där uppdraget som lagledare är en del i det stora hela, eller är det så att det finns en ära, eller vad vi ska kalla det för, att helt enkelt sluta på topp? Att han känner att det inte går att bibehålla den höga nivån som inbringat två SM-guld, ett silver och en fjärdeplats under sina fyra säsonger.
Eller kanske är det något annat som ligger bakom beslutet?
Vi väntar en stund med svaret och återkommer till det.
Först om tiden som varit i Målillaklubben, som tog ett fast grepp om honom redan som liten knatte.
– Farsan (Björn) är ju från Målilla och var engagerad i speedway redan då, bland annat som mekaniker. På något sätt blev det naturligt att även jag fastnade för Dackarna och mina väggar pryddes av affischer med Dackeförare. Och det var lite av en högtidsstund för familjen när de körde mot lag i Stockholmstrakten. Då var vi alltid på plats.
Intresset för speedway har alltid funnits där och brunnit starkt hos Mikael, precis som kopplingen till Dackarna. Det dröjde ändå länge, tills efter han passerat 50 års-strecket innan klubben blev en verklig fast punkt hos honom. Det ska också sägas att det krävdes en hel del påtryckningar...
– Ja, haha. Förre ordföranden Ove Johansson ville ha ner mig som förare för länge sedan. Det blev inget då. Och egentligen hade jag väl inte tänkt att det skulle bli det senare heller, men till slut blev det så ändå. Jag tackade säkert nej fem-sex gånger när "TK" (Tomas Karlsson, tidigare ordförande) ville engagera mig. Jag sa nej varje gång tills jag kände att...ja, det här kunde passa mig bra. Det är faktiskt nästan på dagen fyra år sedan jag bestämde mig för Dackarna.
Vad var det framför allt som lockade dig?
– Olika saker, men framför allt var det kanske utmaningen i sig. Att ta SM-guld. Jag minns mycket väl när Lasse Olofsson (tidigare styrelsemedlem) frågade mig om varför Dackarna inte lyckades ta hem det där guldet, trots att det var nära flera gånger. Mitt svar var tydligt. Jag tyckte att de var för snälla, både förare och ledning. Bland det första jag gjorde som lagledare var att plocka bort Dudek (Patryk) och ersätta honom med Jason Doyle. Jag tog också in Rasmus Jensen, som är lite av samma skrot och korn. En vinnartyp med attityd. Jag har hellre förare som sparkar på en papperskorg eller drar iväg från arenan för att de är förbannade efter en dålig match, än att ha förare som lugnt tar en kopp kaffe efteråt och inte bryr sig så hårt. Och med facit i hand gick det ju ganska bra, säger Teurnberg och spricker upp i ett leende.
Jo, minst sagt.
Hösten 2021 firades det där hett efterlängtade guldet tillsammans med entusiastiska och glädjerusiga Dackesupporters.
Målet var nått.
Säsongen efteråt blev det semifinal, men var egentligen ett "uppbyggnadsår" inför 2023.
Mikael Teurnberg förklarar.
– Jag har under alla mina år strävat efter att jobba långsiktigt, i den mån det nu går att göra det. 2022 tappade vi några starka kort och jag ville bygga ett lag med sikte på att göra något bra säsongen efter. Vi var långt ifrån favorittippade och knappt någon trodde på oss. Men vi vann igen 2023 och den framgången är bland det roligaste och bästa som jag upplevt. Jag är också stolt över de här gulden. Sedan 1962 har Dackarna vunnit SM tre gånger och i två av dem har jag varit lagledare.
Jason Doyle är tillsammans med nära vännen Andreas Jonsson de bästa förarna Mikael Tuernberg varit lagledare för.
Ni som kan er speedway vet också att den nyligen avslutade säsongen landade i en ny final och ett slutligt SM-silver.
Där någonstans har ni också svaret och en delförklaring till varför han för några veckor sedan gav beskedet att tiden i Dackarna var över. Att han skulle lämna sitt uppdrag.
– Jag kom till insikt att det skulle bli jäkligt svårt att toppa resultaten jag haft under de här åren. Det fanns ett erbjudande om en fortsättning, men nej. Det kändes rätt att sluta och göra något annat. Det är så att jag drivs av utmaningar. För det kan jag säga. Om jag får en ny spännande utmaning med folk som tror både på mig och på mina idéer, då är jag beredd att hoppa på nästan vad som helst.
Skilsmässan från Dackarna har nu på intet sätt varit en enkel process som passerat obemärkt förbi. Många har hört av sig till Teurnberg och ställt frågor om varför, men också tackat för tiden i klubben. Att det varit känslomässigt blir också tydligt när han säger följande:
– När jag berättade för min pappa att jag skulle sluta så kom en liten tår från honom.
Nu är vi där, trots allt.
Så, vad har du för erbjudanden? Vad vill du göra? Vad kommer du att göra?
– Jag har fått flera konkreta förfrågningar från olika håll. Jag kan säga att det rör sig om allt från speedwayklubbar och andra idrottsföreningar till näringslivet.
Att det finns ett starkt intresse från Rospiggarna är ingen hemlighet. Hur mycket lockar det?
– Klart att det lockar. Jag känner ju klubben utan och innan efter alla år där och mina starka kopplingar dit. Det är en fin arena, samtidigt vet jag att det kan vara svårt att nå samma succé där igen som innan jag lämnade. Mina tre sista säsonger som lagledare gav ett guld, ett brons och en fjärdeplats.
Sysslolös kommer han definitivt inte att bli – och han är det inte nu heller. Sedan 2019 har han varit marknadsansvarig för ESS, där han bland annat arbetar aktivt med samarbetspartners i Bauhausligan.
Klart är att Mikael Teurnbergs fasta punkt även framåt kommer att vara Hultsfred. Det finns inga tankar på att flytta från trakten, där han acklimatiserat sig och satt ner bopålarna. Om han sen kommer att jobba kvar i området är en helt annan sak.
Och som sagt, vi nämnde att det finns intresse från idrottshåll och inte då inte bara från speedwayklubbar, utan även andra.
Inom vad?
– Hockey har alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat och jag har kontakter och även pratat med hockeyklubbar i Småland.
Nu rör det sig knappast om en roll som lagledare eller tränare, utan inom andra områden som har med idrott att göra.
Är Vimmerby Hockey en av klubbarna som hört av sig?
– Nej.
Du berättade att en av anledningarna bakom ditt beslut ligger i att det är svårt att "toppa" vad du har åstadkommit under dina fyra år i Dackarna. Handlar det om att orken tryter och att energin tagit slut?
– Inte alls. Jag var inne på det tidigare. Om jag har någon som tror stenhårt på mig och mina idéer kan jag jobba i princip hur mycket som helst och hitta en stark drivkraft. Om jag ska vara ärlig så är jag nästan en arbetsnarkoman och jag räknar aldrig timmarna jag lägger ner. Nu har jag lugnat ner mig en aning, men energin finns där fullt ut. Just nu känner jag mig som en kossa på grönbete som bara vill ut, eller hur jag ska säga, haha.
Vad är det då?
– Jag vill inte hänga ut någon, men jag kan säga att styrelsen och jag ville olika saker. Vi drog inte åt samma håll. Jag säger inte att mitt sätt är rätt, men ibland upplevde jag att det var fyrkantigt eller hur jag nu ska uttrycka det. Det är ingen schism som ligger bakom, men sen är det kanske vissa som jag inte kommer att bjuda hem på kaffe. Det får du tolka hur du vill.
Han säger också att beslutet var taget redan innan den sista finalmatchen.
– Det var tufft. Jag visste när vi åkte ner till Gislaved att det skulle bli min sista match i Dackarna. Grovt uttryckt var det lite som att åka till min egen begravning. Det var känslomässigt starkt.
Snart skrivs ett annat kapitel. En ny utmaning väntar. Om det sen blir inom sporten som närmast varit en livsstil för honom sedan han började köra själv 1979 och som sen dess nästan alltid varit en del av hans identitet, eller om det blir inom något helt annat återstår att se.