Som han har väntat, Berntzon.
Efter fem finalförluster var det hans tur.
Det stod på något sätt skrivet i stjärnorna.
När jag pratade med den förre Dackeföraren strax efter att guldet definitivt var klart verkade han knappt veta ut eller in. Att känslorna i hans speedwaykropp slet honom i alla möjliga och omöjliga riktningar.
Med ett stort, stort smile sa han ändå: "Jag är både tom just nu och oerhört lycklig".
Han var såklart ett hett villebråd för många hemmasupporters denna för Lejonen helt fantastiska kväll. Att vi fick en föraning vad som väntar bakom hörnet, en kall vinter, brydde de sig knappast om. Det var näppeligen någon kyla de kände inombords, utan enbart värme.
Det är så det känns när man tar guld.
Berntzon från grannorten Anderstorp, hade också stor del i att SM-guldet hittade "hem" till Gislaved för första gången sedan 2009. 31-åringen var framför allt tongivande i den första finalrysaren i Målilla för två veckor sedan.
Så, än en gång. Grattis Berntzon. Det var du värd.
All cred såklart även till Dackarna. En ny final och en slutlig silvermedalj var inte riktigt vad man såg framför sig där i somras när förlusterna kom slag i slag och där slutspelsplatsen i allra högsta grad var osäker. Men på något sätt, återigen, hittade mästarlaget en väg framåt, de hittade kraft, fart och energi. Till slut kunde inget stoppa dem, förutom då ett guldtörstande, hungrigt Lejonen.
På något sätt känns det faktiskt, jo faktiskt, som att Dackarna har vunnit ett silver.
Det är inte fy skam i sammanhanget trots att Målillalaget vann guld både 2021 och 2023.
Faktum är också att det för en stund kändes som att det skulle bli en tredje triumf när Dackarna utjämnat i totalen efter fyra körda heat.
Men det här var inte deras kväll, den tillhörde Lejonen. Den tillhörde också ynglingen (vad är det för märkligt osexigt ord förresten) Sammy Van Dyck. När allt lagt sig en aning och den värsta guldyran var över, stod han i depån och småsnackade med brorsan Avon. Storebrorsan hade en silvermedalj runt halsen, som den Dackeförare han är. Lillebrorsan Sammy tittade och pillade så smått på en annan medalj, en medalj av snäppet ädlare valör. GULD!
Det verkade inte riktigt där och då som 19-åringen fattat vad som verkligen hänt. Att han, Målillakillen, numera kan titulera sig svensk mästare efter att ha besegrat de regerande mästarna från just Målilla.
Man kan tro med allt som precis inträffat att det väntade en guldfest och ett firande utan dess like för den färske guldmedaljören.
Icke. Kort efter vårt snack satte han sig nämligen med farsan Walter i sin speedwaybuss och tog sikte på södra Tyskland.
Firandet får helt enkelt vänta när U19-EM står på programmet. Samtidigt befann han sig i ett stort lyckorus. Den där guldhatten på huvudet och det där leendet sa det mesta.
Om alla frågetecken kring Lejonens kapacitet att vinna ännu ett guld var som bortblåst, väntade ett annat som inom en snar framtid rätats ut. Hur blir det med Dackarnas succélagledare Mikael Teurnberg? Den frågan fick vi inget svar på denna kyliga tisdagskväll, men nja...känslan är någonstans att det här mycket väl kan ha varit hans sista framträdande i klubben. I alla fall den här gången. Snart vet vi med bestämdhet.
På samma sätt som att Lejonen vann guld. Dackarna tog silver.
Nu ska jag snart gå till sängs efter denna intensiva speedwaykväll, passande nog på "Racinghotellet" – i Anderstorp.
Oliver Berntzon har jag däremot inte sett skymten av här. Antar att han hade fullt upp ändå, på annat håll.