Jag är också tatuerad och det är inget att skämmas för

Vad är meningen med att skriva nedlåtande saker om människor från bygden som vill någonting och som är bra på det de gör? När jag tänker närmare på saken är det inte ledsen och arg jag blir – jag blir förbannad.

En del gillar tatueringar. Andra gör det inte. Men varför måste det personliga tyckandet få utlopp i nedlåtande och kränkande kommentarer på nätet?

En del gillar tatueringar. Andra gör det inte. Men varför måste det personliga tyckandet få utlopp i nedlåtande och kränkande kommentarer på nätet?

Foto: Vilhelm Stokstad / SCANPIX

Krönika2021-10-02 10:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det var i maj 1997. Dagen innan min födelsedag. Jag satt på strandpromenaden i Split och funderade på vad jag skulle ge mig själv i present. Av en särskilt tråkig anledning kände jag att jag hade kommit fram till ett vägskäl i livet, och då ville jag att presenten skulle vara något bestående, något som jag skulle ha med mig hela livet. Något som markerade vägskälet. 

Det var en vacker dag. Adriatiska havet låg djupblått utmed strandpromenaden och solen speglade sig i det. Vid kajen låg vita segelbåtar och en och annan yacht. Jag hade tidigare spatserat utmed raden av båtar och funderat på hur det skulle kännas att kasta loss och segla mot solnedgången. Det var förmodligen den särskilt tråkiga anledningen som fick in mig på de tankebanorna, att lätta ankar, att bara ge sig av och inte se sig om. Så kom jag på det. Jag skulle tatuera mig. Naturligtvis. Det skulle vara för evigt och markera vägskälet.

Den senaste tiden har Vimmerby Tidning skrivit om tre tuffa, duktiga, smarta och alldeles enastående tjejer från vårt bevakningsområde. Amanda Kryeziu Westin, Amena Alsamea och Andréa Ask. De är alla med i olika populära TV-program. Amanda i Svenska Truckers, Amena i Idol och Andréa i Hela Sverige bakar. Det är program som jag vanligen inte tittar på, men när de här tre briljanta tjejerna från Vimmerby med omnejd är med, ja, då blir det något annat. Jag blir stolt och mycket lokalpatriotisk. Det är våra tjejer som är med! Nu vinner vi!

Men jag blir både ledsen och arg när jag ser att det finns människor som lägger tid och kraft på att skriva nedsättande saker om någon av dem. Varför i hela världen då? Vad är meningen med att skriva nedlåtande saker om människor från bygden som vill någonting och som är bra på det de gör? När jag tänker närmare på saken är det inte ledsen och arg jag blir – jag blir förbannad.

Visst, vi har alla rätt att tycka vad vi vill så länge vi inte bryter mot lagen om förtal, hets mot folkgrupp och så vidare, men bara för att vi har rätten att tala fritt måste det inte betyda att vi ska använda den till att såra andra människor. Amena och Amanda har såvitt jag vet inte råkat ut för något allvarligt, men det har Andréa Ask gjort. Människor har ondgjort sig över hennes tatueringar. Någon har till och med gått på hennes mamma och menat att hon skulle vara en dålig mamma för att dottern valt att tatuera sig. Det måste rimligen vara Andréa själv som bestämmer om hon vill tatuera sig – och hur mycket. Sedan är det naturligtvis lika rimligt att alla har rätt att tycka vad de vill om tatueringar. Det jag inte begriper är varför någon som inte tycker om tatueringar nödvändigtvis måste använda det som ett vapen och för att såra.

Andréa har varit öppen med de nedlåtande omdömena och Vimmerby Tidning har skrivit om det. Och bara det faktum att Andréa är öppen visar hur stark hon är, hur tuff hon är, hur mycket hon bottnar i sig själv. Alla klarar inte att bli ifrågasatta och häcklade. De känner att de inte vill vara med, att de måste gömma sig, och då vinner de som tycker att det är rätt, roligt eller vad för drivkraft de nu har, att uttrycka sig som de gör.

När jag satt där på strandpromenaden kom det fram en man och frågade om han fick sätta sig vid mitt bord och prata engelska med mig. Jag nickade, det fick han naturligtvis. Efter en stund frågade jag honom om han visste var det fanns någon tatuerarstudio. ”Jodå”, sa han. ”Jag kan visa dig.” Vi gick in i gamla stan och kom slutligen fram till ett trångt prång och en halvtrappa upp. Dörren var öppen och en mängd olika motiv skymtade. Frågan var bara vilket motiv jag skulle välja. Det hade jag inte tänkt på.