Rosa Bandet sitter självklart på jackan. Men oktober månad är tuff att ta sig igenom. "Värsta tiden på året, väldigt dubbelt."
Vi träffades hösten 2023. Angelica Gunnarsson i Åhl, Gullringen, berättade i en intervju om hur livet förändrats efter den där dagen i början av året, när hon kände en knöl i vänstra bröstet. Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, kom diagnosen. Aggressiv trippelnegativ bröstcancer.
– Det var svårt att ta in. De där orden. Trippel och aggressivt. Jag skulle dö, tre gånger om och aggressivt skulle det bli.
Men det gjorde hon inte. När hon fyllde 40 i somras gjorde hon det med en ny insikt.
– För några år sedan kunde jag sucka över att jag snart var 40. Förra året visste jag plötsligt inte om jag skulle fylla 40. Nu är jag helt befriad från åldersnoja. Det är väldigt skönt.
Men det har varit en tuff resa tillbaka. Hon drabbades av svåra biverkningar av behandlingar som fick avbrytas i förtid. Kan drömma mardrömmar om de dagar som var värst, när hon inte kunde äta, inte dricka och låg utslagen i hög feber.
– När det kommer upp ett minne i telefonen kan jag undra om det där verkligen handlat om mig. Var jag så sjuk?
"För några år sedan kunde jag sucka över att jag snart var 40. Förra året visste jag plötsligt inte om jag skulle fylla 40"
Angelica Gunnarsson
Angelica Gunnarsson fick trippelnegativ aggressiv bröstcancer.
Ett annat hår
Nu är hon fri och frisk. Skillnaden går att ta på. Håret har vuxit ut. Ett annat hår.
– Jag hajar fortfarande till när jag passerar en spegel. Jag har alltid haft långt tjockt hår, nu är det ganska tjockt, men väldigt lockigt, det känns lite ”Margit 2.0”. Jag har inte klippt mig än, ska spara lite till. Men nu kan jag sätta upp allt i en tofs, det känns som en seger.
Håret har varit en känslig sak. Aldrig trodde hon att hon skulle visa sig utan hår. Men den dyra peruken, bara delvis bekostad av bidrag, har hon använt en gång, på sin systers examensfest.
– Jag vande mig vid min flint, och hade nästan alltid mössa.
Angelica trodde inte hon skulle visa sig utan hår. Men den dyra peruken har inte använts mer än en gång.
Brösten har blivit något annat. Det vänstra opererades bort i augusti i fjol.
– När jag duschar påminns jag ju om att jag saknar en kroppsdel, men bröstet jag har kvar betyder inget längre. Det är mer något ont, ett lockbete. Ibland tänker jag att om cancern kommer tillbaka är det bättre att den sätter sig i brösten än någon annanstans i kroppen. Men jag lutar mer åt att ta bort även det högra än att göra en rekonstruktion av det vänstra.
Varför?
– Jag vill inte stoppa in något främmande i kroppen. Det är lite jobbigt med protes, jag känner av den hela tiden och den kan halka snett, men jag kan heller inte vara utan. Tar jag av mig den ser det konstigt ut och jag får ont i nacke och axlar av obalansen. Om jag tar bort det bröst jag har kvar blir jag platt och symmetriskt. Kan välja proteser när jag känner att jag vill ha det, eller vara utan. Men det är ett beslut som måste få ta tid.
När jag duschar påminns jag ju om att jag saknar en kroppsdel, men bröstet jag har kvar betyder inget längre
Angelica Gunnarsson
Behandlingen fick avbrytas efter några gånger, eftersom Angelica fick kraftiga biverkningar.
Folk säger att hon ser pigg och frisk ut.
– En jättebekräftelse. Men det är ju också en fasad jag har. De ser inte hur det är på insidan.
Tydligt vad som är viktigt
Ofta pratas det om cancer i krigsmetaforer. Någon har ”vunnit kampen”. En annan ”förlorat striden”. Men den som är frisk i andras ögon kan fortsätta utkämpa sina strider, förklarar Angelica. Ibland är det svårt att svara ärligt på frågan ”hur mår du?”
– I många lägen är det lättast att ta på sig glada minen och säga ”det är bra”. Men det är en konstant kamp. Det är som att någon dragit undan mattan under benen på en. Det är inte lätt att komma tillbaka. Jag har att förlika mig med att det finns ett före och ett efter. I mitt fall har räddningen varit min familj, att allt snurrar på. Jag är gift med en mjölkbonde som jobbar mycket och har varit tvungen att ta tag i vardagsgrejerna.
"Min man Patrick är min bästa stöttepelare. Hans stöd är oerhört viktigt".
Stödet från de närmaste betyder allt. Tiden med dem också.
– En av de fysiska förändringarna är fatigue, trötthet. Jag har inte energi till allt. Blir trött av för mycket stimulans. Men jag vill vara med på allt, det kan vara en konflikt. Det är som jag fått en annan otålighet och det som är bra med det är väl att man förstår vad som är viktigt. Och det är ju det man redan vet, hälsan, familjen och tid. Jag hänger med på alla fotbollsmatcher jag kan och vill inte sitta och ångra mig över att jag inte ägnade barnen tid.
"Mina hjärtan. Mina barn och mina syskonbarn. Vi är en stor familj och jag märker att jag inte klarar alltför mycket stimulans utan att bli trött. Det är frustrerande".
Jag hänger med på alla fotbollsmatcher jag kan och vill inte sitta och ångra mig över att jag inte ägnade barnen tid
Angelica Gunnarsson
Nyligen avsade hon sig alla politiska uppdrag i kommunen.
– Jag har inte motivation längre, vill inte vara den som säger återbud till alla möten. Samtidigt är det lite tråkigt, det är ju något jag brunnit för i flera år, men inga dörrar är stängda. Just nu måste jag prioritera, och väljer att fokusera på annat.
Hon kommer att få gå på extra kontroller och mammografi under en tioårsperiod, även onkologerna behåller henne för extra koll under två år. Varje koll hittills har varit lugnande.
"Håret var en viktig sak, jag har alltid haft långt hår. Nu när det kommit tillbaka har det blivit lockigt." Bilderna är tagna innan behandlingen, under behandling och ett år efter behandling.
"Drömmar? Det låter kanske hårt, men jag har inga längre. Jag drömmer bara om det basala, att få tid med mina närmaste, att det ska bli snurr på familjeföretaget, att allt är normalt."
– Men det är svårt att ta sig ur cancerhålet ändå. En förkylning med hosta och påverkad andning blir gärna ”jaha, nu är det lungcancer”. I mitt fall vet jag att det inte är något ärftligt, genetiskt eller livsstilskopplat, det är bara slump och otur. Ändå kan jag få dåligt samvete när jag steker korv eller stoppar ner handen i en chipspåse. Det är så lätt att straffa sig själv. Och tänka ologiska tankar.
Vad kan det vara?
Precis som när jag var sjuk, att om jag hör en fin låt i bilen så tänker jag att den passar på min begravning, eller ”om nästa bil jag möter är röd, då är det kört, då dör jag”. Man är inte snäll mot sig själv, det är det jag jobbar med och jag har fortfarande mycket hjälp av min kurator, vi har samtal åtminstone en gång i månaden. Det är verkligen jättebra.
När rosa bandet-armbandet gick sönder gjorde systerdottern Vera, då 4, ett nytt. "Vi har pratat mycket om SJUKDOMEN, det var sjukdomen som gjorde att vi inte kunde träffas så ofta. Så det här är sjukdomens färger, säger Vera".
Angelica Gunnarsson fick aggressiv trippelnegativ bröstcancer för ett och ett halvt år sedan. Nu är hon frisk. Men livet efter en cancerbehandling är inte som det var innan. "Det är som att någon dragit undan mattan under benen på en."
Eftervården för cancerpatienter har förbättringspotential, tycker hon.
– Efter att man haft intensiv och tät kontakt med vården blir det "tack och hej, vi ses om ett halvår". Och det är ju som det ska, det finns andra patienter som behöver resurserna. Men det är lite konstigt att man i den akuta fasen får högar av broschyrer, då är det nog inte många som klarar att ta in det. Det vore bättre att man när man är färdigbehandlad fick råd om hur man ska gå vidare, grupper som kanske skulle passa en.
"Värsta tiden på året"
Just nu är det rosa månad och stort bröstcancerfokus.
– Värsta tiden på året. Väldigt dubbelt så klart. Man är jättetacksam för alla pengar som kommer in till forskningen, men att ständigt varenda dag bli matad och påmind, det är tufft. Jag vill absolut vara med och bidra till insamlingar, men tittar inte på cancergalor. Jag mår inte bra av det, jag får liksom fysiskt ont i mitt ärr, det är för öppet fortfarande. I början hade jag ett sjukligt behov av att följa allt som handlade om bröstcancer och lade till taggar på Instagram. Det resulterade i att 99 av 100 inlägg handlade om bröstcancer. Det gick ju inte.
Jag känner mig starkare som person, mer trygg i mig själv, har ett annat självförtroende – även om det fortfarande inte är helt hundra
Angelica Gunnarsson
Har du lärt dig något av den här ”resan”?
– Jag känner mig starkare som person, mer trygg i mig själv, har ett annat självförtroende – även om det fortfarande inte är helt hundra. Tror det kommer från insikten att jag har ju tagit mig igenom det här. Jag måste någonstans lita på processen, även om det är svårt.
Om ytterligare ett år, var är du då?
– Jag tror att jag jobbar deltid inom det yrke jag är utbildad till, redovisningsekonom. Jag är klar nu 1 november. Resterande tid jobbar jag hemma på gården. Jag hoppas jag mår bra och att livet rullar på, att det bara får vara lite normalt. Vad nu det normala är. Ju mer som vanligt det blir, desto mer börjar man reta sig igen på tvätthögarna ligger där och att barnen inte kan sortera in i sina garderober. Det är ett friskhetstecken att man ser de där sakerna igen, samtidigt som det inte får ta upp för stor plats. Man får välja sina strider.
"Du ser frisk ut", får hon ofta höra. "En jättebekräftelse, men det syns inte utåt hur jag känner mig på insidan alla gånger".