En vårstädning i växthuset blir skönt avbrott i arbetet på gården och mellan möten.
Byn Flaka utanför Gullringen badar i vårsol. Sofia Nilsson blåser bort sista spåren av vinter ur växthuset med högtryckstvätten. Det är en inte fullt så späckad dag. Med luckor över för småplock.
Oftast är det ont om luckor. Hon är delägare i lantbruksföretaget Flaka Mjölk och har flera tunga förtroende- och styrelseuppdrag knutna till grön näring.
– Jag jobbar kanske 80 procent som lantbrukare och 40 procent med pappersarbete och det blir ju mycket resor, framför allt till Danmark och Stockholm. Det blir kanske en-två hotellnätter i veckan.
"Så många procent finns ju inte", som Astrid Lindgrens Pomperipossa sa. Men allt det där, jobbet på gården – som är lika mycket livsstil som arbete – utmaningarna i branschen, att vara arbetsgivare, leda andra och en fritid med familj och intressen och livsnjut vill hon orka med många år till. För några år sedan kändes allt övermäktigt. Hon säger att hon inte längre kände igen sig själv.
"Om jag ser tillbaka var nog ett av de första symptomen att jag reagerade annorlunda på träningen"
Sofia Nilsson
Sofia är van att ta i, både med kroppen och huvudet. Men det började ta emot.
– Om jag ser tillbaka var nog ett av de första symptomen att jag reagerade annorlunda på träningen. Jag har lagt mycket tid på träning, det måste jag för att inte kroppen ska ta stryk. Jobbet jag har och en ryggoperation jag gjorde för 18 år sedan, har piskat mig till det.
Hon, som brukade få energi av att träna i grupp, gick från passen trött och dränerad.
– Det sög. Jag blev helt trött i huvudet av tempot, den höga musiken. Jag fattade inte vad det var. Det utlöste en stress, som jag inte kände igen.
Sofia Nilsson är lantbrukare sedan många år och är dessutom engagerad i Arla, Växa Sverige och ett danskt avelsföretag. Veckorna är fullbokade och det blir en hel del resande. "Jag vill ha ork att jobba många år till."
Ungefär samtidigt började andra, diffusa, symptom. Ont i fötterna. Stelhet. "Sirap" i kroppen.
– Men det värsta var sömnen, att jag fick svårt att sova. Det påverkar ju allt. Man blir ju inte sitt bästa jag. När man känner sig konstant hjärntrött och kan inte längre sortera vad som är viktigt eller mindre viktigt och det är fullt påslag inombords hela tiden, är det lätt att man börjar tvivla på sig själv. Lite läskigt, faktiskt.
Du förstod inte att det var klimakteriet som knackade på?
– Absolut inte. Det tog ett bra tag innan jag fattade. Jag hade väl som de flesta andra hört det där om svettningar och sett kvinnor som det blossar om, som tar av och på. Men inte det här. Folk sa ”du jobbar så mycket, du är utbränd, det är utmattning” och det ena med det tredje. Jag sökte tidigt hjälp på vårdcentralen och där fick jag höra samma sak. Att jag skulle sjukskriva mig och kanske prata med en psykolog.
Sofia Nilsson, 49, känner igen sig själv igen. Att det var klimakteriet som stökade till livet förstod hon inte själv först, och ett besök på vårdcentralen landade i diagnosen "utmattning". "Det är konstigt att det ska vara så snårigt att få hjälp."
På ett sätt kan hon förstå. Symptomen som många kvinnor i klimakteriet drabbas av liknar de som kopplas till psykisk ohälsa. Men Sofia gav sig inte. Det kändes inte rätt.
– Jag är nog ganska envis och lösningsorienterad. Istället tog jag hjälp av en ledningscoach för att få struktur både på jobbet och i livet.
"Jag såg alla vanliga symptom och fattade att allt hängde ihop"
Sofia Nilsson
När hon gick in på en webbsida om klimakteriet föll det på plats.
– Jag såg alla vanliga symptom och fattade att allt hängde ihop. Allt från torra ögon till vad det nu kan vara, jag kunde checka av ganska många saker. Men vart vänder man sig? Först sökte jag till mödravården i Vimmerby, men när jag väl kom dit fick jag veta att där skulle jag inte vara. Jag kan tycka att även klimakteriebesvär borde falla under kvinnohälsan, men där är det fokus på unga och gravida.
Folk sa ”du jobbar så mycket, du är utbränd, det är utmattning”
Sofia Nilsson
För drygt ett år sedan fick hon tips om klimakterierådgivning på nätet.
– Där fanns någon som svarade och lyssnade. Jag fick recept på östrogen och då vände livet på tre dagar, faktiskt. Jag tycker det är superintressant, det handlar om så lite, men för mig var det som att få livet tillbaka.
Vad var det som vände?
– Jag kunde sova. Jag blev mera lugn, kunde sortera. Jag tror att folk som känner mig nog ser nog mig som just en ganska lugn person. Men inuti, innan jag började ta östrogengel, var det som om allt gick på högvarv. Det blev som tivoli i huvudet.
Hon menar att det som fungerade för henne kanske inte fungerar för alla.
– Det preparat jag fick utskrivet funkade bra för mig. Så är det inte för alla, alla är olika. Och det är inte helt okontroversiellt att vända sig till en läkare på nätet, men jag betalar gärna lite mer för att få snabb och effektiv rådgivning – och hjälp av någon som är inriktad på just det här.
De flesta har besvär
Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att utreda vilka insatser som ges vid klimakteriebesvär och bedöma behovet av åtgärder för att förbättra råd, stöd och behandling. Kopplat till uppdraget har Socialstyrelsen genomfört en enkät bland 2 000 kvinnor.
• Nästan alla som svarade uppgav att de har eller haft något besvär av klimakteriet.
• De flesta sa sig ha haft problem med värmevallningar eller svettningar, lite drygt 60 procent uppgav att de haft måttligt till svåra besvär av detta.
• Sju av tio hade haft sömnproblem.
• Över hälften av kvinnorna uppgav att de haft led-, muskel- och ryggbesvär respektive sexuella besvär som de kopplade till klimakteriet.
• En tredjedel av kvinnorna svarade att de inte alls var beredda på att komma i klimakteriet och få besvär. Endast en tiondel svarade att de var väl förberedda.
Mer att läsa om klimakteriet finns bland annat på:
https://www.1177.se/liv--halsa/sa-fungerar-kroppen/klimakteriet/
Inte ens vi kvinnor pratar ju om det här med varandra
Sofia Nilsson, 49
Att det fortfarande är svårt att prata om en fas som hälften av mänskligheten går igenom, med varierande grad av besvär, bidrar till att det är svårt att hitta rätt, tror Sofia.
– Inte ens vi kvinnor pratar ju om det här med varandra alla gånger. Men om inte vi gör det, vem ska göra det då? Jag pratar kanske inte om det på jobbet, men jag gör det hemma i familjen. Det är ju inte bara jag som påverkas och det känns bra att kunna säga ”jag är så här nu, men jag försöker må bättre”.
Vad har du gjort för att må bättre, utöver hormonersättning?
– Jag tränar på ett annat sätt, som inte plussar på min stress, och har sedan flera år stöd av personlig tränare. Jag har dragit ner rejält på kaffet och försöker varva ner innan jag ska sova, särskilt när jag sover borta. De flesta vet att jag checkar ut från mobilen runt nio.
"Om ingen vågar prata blir det ju ingen förändring. Min generation måste, tänker jag"
Sofia Nilsson
Hon ser också på sig själv med lite snällare ögon.
– Det har varit lite av en kamp. Jag har gått upp i vikt och det är mycket svårare att gå ner nu än det var förr, vad jag än gör är. Det finns ju business kring det här också, alla möjliga preparat man kan ta. Det är inte bara unga tjejer som går på reklam och jämför sig med en skev idealbild, det gör vi också.
– Man får "självprata" lite, få hjärnan att fatta att det behöver inte synas på utsidan att jag tränar, utan jag tränar för min egen skull. Man får kanske bli lite egoist till slut.
"Sömnproblemen var värst. Man blir ju inte sitt bästa jag. Men värk och stelhet är ju inte heller så roligt."
Hur ser du på framtiden – när du går ur det här, hur blir det då?
– Det har jag också undrat. Jag ska ju jobba många år till och orka det. Kanske får vi fler barnbarn. Jag fyller 50 i år och har absolut inga problem med det, men jag vill inte bli ”gammal”. Jag vill fortfarande kunna styra vad jag gör och vad jag vill och ha energi. Det är ju bara att kolla 20 år bakåt i tiden, de som var 50 då… det är jättestor skillnad.
Att bidra till att ta bort lite av tystnaden kring klimakteriet känns bra.
– Ja, även om det inte helt självklart för mig. Men om ingen vågar prata blir det ju ingen förändring. Min generation måste, tänker jag. Generationen före var mer ”äh, man vänjer sig”. Våra döttrar ska få det bättre, det får man verkligen hoppas.
