Kicki Engdahl fick en massiv stroke i maj 2023. En stroke som kunde ha kostat henne livet. Men hon kom tillbaka. "Jag var lite otålig i början och ville upp och gå innan jag fick."
En stroke kan komma som en blixt från klar himmel. Eller ge små, subtila varningssignaler i förväg. För Kicki Engdahl är det lite mixat.
Den 17 maj 2023 var hon mitt i livet. Hade fullt upp med sånt man kan ha fullt upp med när man är 54 – jobb, barn och bonusbarn och bonusbarnbarn, resor, tennis, padel, golf, trädgård, bakning. Livet, livet.
– Det var väl en bra dag eftersom jag hade bestämt mig för att göra rabarbersaft. Jag la ner rabarber på vågen jag hade ställt på verandan och när jag reste på mig snurrade det bara. Jag kände att höger ben inte styrde riktigt. Då ropade jag på Lasse, att han skulle hämta en stol. Han kom med en pall men jag kunde inte riktigt sitta på den.
Sambon Lars Johansson har sin minnesbild.
– Kicki bara dråsade ner på pallen, drog iväg åt höger, jag fick hålla i henne för att hon inte skulle åka i backen. Hon började hänga och sluddrade.
Att Lasse gått i pension har underlättat. "Tack vare att jag varit hemma har vi kunnat träna tillsammans, ärligt talat vet jag inte hur det hade gått annars".
Backar man bandet hade Kicki inte känt sig riktigt i form tiden innan stroken.
– Jag var trött. Orkade bara halva golfrundan, inte lika långa och snabba promenader.
– Ibland fick hon vänta en stund innan hon kunde åka till jobbet på morgnarna, för hon var så yr, inflikar Lasse.
Men efter ett läkarbesök hände inte så mycket mer.
– Jag var "utbränd och skulle bita ihop", så då tänkte jag att det väl inte var något.
I efterhand har de funderat på om konsekvenserna hade kunnat bli mindre allvarliga, om det gjorts en mer ordentlig undersökning.
Allt gick snabbt. Ambulansen var framme på några minuter. Från Västerviks sjukhus blev det vidaretransport till Linköping.
– Jag minns ambulansen och att jag mådde illa, men jag kände mig trygg. Det var väl tur att jag inte visste vad de skulle göra med mig, säger Kicki.
I och med att hjärninfarkten var så massiv svullnade hjärnan kraftigt kring det skadade området. Eftersom skallbenet inte kan ge efter får hjärnan bokstavligen talat inte plats.
– Jag var förvarnad om att det lutade åt att de skulle ta bort en bit av skallbenet för att minska trycket, men Kicki visste inte. Dag tre, den mest kritiska, tog de bort skallbenet på vänster sida, säger Lars.
"Jag var inte rädd. Jag kände mig trygg. Men det var skönt att inte veta vad de skulle göra med mig"
Kicki Engdahl
Att sitta vid sidan av kan vara mental torktumlare. Frågorna snurrade.
– I början får man ju inte så många svar, och jag lämnades ensam med alla funderingar. Skulle hon överleva? Om jag fick hem henne, hur skulle hon vara då? Skulle vi kunna bo kvar i huset?
Svaren kom. Kicki överlevde. Hon kom hem. Hon har gett sig den på att få tillbaka så mycket som möjligt av det som tidigare var självklart. Alltmer trillar på plats, även om det fortfarande är svårt att knäppa jackan och hon ibland måste komma ihåg att tänka vad höger arm och ben ska göra.
– I början kändes det nästan som hon var ett barn. Hon blir mer och mer som vanligt och jag finns ju här och tjatar lite. Kicki är envis och redan i Västervik sa de att de aldrig varit med om någon som är så intensiv i sin träning och vill hem så mycket. Det är tur att jag hade slutat jobba, så jag har haft möjlighet att vara hemma hela tiden. Annars vet jag inte hur det hade gått, säger Lars.
– Stödet från Lasse, familjen och mina närmaste vänner har varit jätteviktigt. Och när jag tappade sugen lite i höstas tog det fart igen efter att jag varit på intensivträning, med väldigt konkreta träningsuppgifter. Det var kul, säger Kicki.
Kicki tar tillbaka livets goda i lagom doser. Gåbocken, "krokofanten" får följa med som stöd ut i blåbärsskogen. Ett mål på längre sikt är att kunna resa igen. "Jag har alltid älskat att resa, trivts i sol och värme. Nu är värmen jobbig, men kanske går det bättre ju piggare jag blir". T h dricker Kicki kokosmjölk i Honduras under en resa före stroken.
Golf är en passion, och ett mål. Kicki siktar på att komma ut på golfbanan igen. "Men man måste ha rimliga mål. Jag har börjat med att träna slag ute på gräsmattan."
Promenader ingår i den dagliga rutinen för Kicki Engdahl och Lars Johansson. De första rundorna utan rullator har varit ett nytt steg. "Det är enorm skillnad, hon kom ju hem i rullstol", säger Lars.
Vardagsliv blir bra träning. "Jag gillar att pyssla i trädgården, det är min avkoppling. Och jag har alltid tyckt om att baka. Att kavla en bulldeg är bra handträning."
Oron och ovissheten har successivt ersatts av kampvilja och nya pusselbitar som trillar på plats. "Jag märker ju att Kicki gör framsteg hela tiden", säger Lars.
I hallen står den stadiga fyrfotade kvadranten, eller ”krokofanten”, som Kicki kallar den. Den ger stöd när det behövs. Rullatorn har varit kompis under promenaderna, men för några veckor sedan tog hon sin första längre runda utan. Sedan en tid tillbaka kan hon gå upp och ner i trappan utomhus. Allt ger mersmak för den som har lite ”tävlingsdjävul” inuti.
– Det finns så mycket man måste träna på, men jag känner ju ändå att det går framåt, och det sporrar. Envisheten har jag väl efter min pappa. Han drabbades också av sjukdomar, men klarade det. Och jag tänker kan han, kan jag.
Det är inte första smällen för Kicki. Hon drabbades av leukemi och fick göra en stamcellstransplantation 1997, 2014 fick hon bröstcancer och efter det har hon lite svårt att lyfta just höger arm.
– På ett sätt blir man starkare av allt man tar sig igenom, men visst kan jag undra varför jag måste åka på så mycket.
"Folk brukar säga att jag är envis, och det kanske jag är. Det har jag nog efter pappa"
Kicki Engdahl
Att sätta upp mål ger träningen mening.
– Jag kan göra en hel del, men jag får göra det på mitt sätt. Vi har varit och bowlat, och min balans gör väl att det inte ser så snyggt ut när jag ska få iväg klotet – men jag bowlar på mitt sätt. Jag gillar att baka, och det är samtidigt bra träning, har kommit igång med stickning, och när jag satte en disksvamp runt höger sticka fick jag bättre grepp. Och så fort jag kom hem från sjukhuset började jag träna lite golf på gräsmattan, jag vill ut på golfbanan igen, jag ska dit.
Det finns också andra mål. Som att börja jobba, på sikt. Kanske 25 procent. Kicki är redovisningskonsult och längtar tillbaka till jobbet.
– Jag har förmånen att ha en väldigt bra arbetsgivare och får komma och gå på jobbet som jag vill, bara att komma dit och prata lite betyder mycket. Problemet är egentligen inte fysiskt, det är mer min hjärntrötthet och att jag har synbortfall på höger öga. Jag ser inte hela skärmen, det händer att jag går in i dörrposter och när vi åker bil ser jag inte det som är på höger sida av bilen.
Resor finns också med på drömlistan.
– Vi har rest en hel del och jag har alltid älskat sol och värme. Nu tål jag det sämre. Jag blir trött av värme. Men det går ju framåt och fortsätter det så kan det absolut bli resor igen.
"Lasses stöttning har betytt jättemycket, det underlättar otroligt"
Kicki Engdahl
Finns det något du helt måste avstå efter stroken?
– Inga begränsningar, så. Jag kan bli trött av sorl och höga ljud, men socialt umgänge ger så mycket så jag tar hellre tröttheten som kommer efter. Och alkohol ska man ju akta sig för, eftersom det tar död på hjärnceller. Jag har ju förlorat några. Men det ska väl alla tänka på, egentligen. Och med träning kan man få hjärnan att fungera i nya banor.
På bilden till vänster ligger Kicki på intensiven i Västervik, efter skallbensoperationen i Linköping. Till höger har skallbenet opererats på plats igen. "Jag fick en rejäl blåtira under ögat."
I början av året opererades Kickis skallben, som förvarats i frys, tillbaka. En milstolpe.
– Det gjorde inte ont att vara utan skallben, och det dröjde inte länge innan det gick att tvätta håret. Men jag fick ju ha hjälm hela tiden, och det blev ganska varmt.
– Det märkliga är att när de satt skallbenet på plats kunde hon röra handen igen. Kroppen är så unik, vill man träna så går det att träna. Sedan kan man aldrig utgå från att det blir exakt som det har varit innan, säger Lars.