"Jag och min fru var unga, hade köpt hus, lånat mycket pengar för att kunna köpa butiken, hade två småbarn och ett tredje på väg. Det kändes som att livet rasade."
En av de mer omfattande bränderna under den dramatiska oktoberfredagen, 28 oktober 1994, drabbade butiken Vivo Träffen på Storgatan, där Tempo ligger idag. Dåvarande ägaren Håkan Ericsson minns hur lugnet hemma i soffan med familjen förbyttes till kaos.
– Vi kollade på ”Svensson, Svensson”. Så hörde vi en brandbil. Och en till. Vi tänkte att det kanske var på teven och sänkte ljudet. Då hörde vi en brandbil till. Efter en stund ringde min frus syster, som var på fest på Storgatan. Hon skrek att det brann i affären. Först trodde vi det var ett dåligt skämt, men det var det ju inte.
"Jag och min fru var unga, hade köpt hus, lånat mycket pengar för att kunna köpa butiken, hade två småbarn och ett tredje på väg. Det kändes som att livet rasade."
Håkan Ericsson drog iväg i bilen till butiken han tagit över i februari samma år.
– Jag vet inte vad jag tänkte, jag körde på cykelbanor och överallt. Jag ville bara komma dit, så fort som möjligt.
Han var framme strax innan tio. Öppna lågor i ena sidan av fastigheten, där branden börjat. "Men det här skulle gå", trodde räddningstjänsten.
– Efter någon halvtimme kom räddningsledaren fram till mig och sa ”vi kommer inte att kunna rädda någonting”.
Vad kände du då?
– Jag vet inte vad jag kände. Allt snurrade bara. Första timmarna var jag rädd att det var vi som hade gjort något fel. Hade vi glömt grillen där vi grillar kyckling? Stod kaffebryggaren på i personalrummet? Ett tänt ljus? Men redan där på natten stod det ju klart att branden var anlagd, och mitt i allt elände var det en lättnad. Men det var så mycket mer. Jag visste ingenting vad det här innebar rent ekonomiskt. Jag var 27 år, jag och Maria hade köpt hus 1992, vi fick ta ganska stora lån när vi köpte Vivo Träffen, vi hade två småbarn och ett tredje på väg. Livet rasade liksom. Jag tänkte vi kommer aldrig re ut det här, jag blir aldrig skuldfri.
Håkan Ericsson på platsen där branden startat. "Först trodde räddningstjänsten att det skulle gå att rädda, men efter någon halvtimma fick jag beskedet att det var kört."
Håkan Ericsson hade tagit över Vivo Träffen i februari samma år som branden. "Att det gått 30 år känns konstigt, det känns närmare än så. Det här var den värsta veckan i mitt liv".
Men på parkeringen träffade han förre ägaren Eskil Lönngren. Och efter några kramar klarnade insikten. Ekonomin skulle inte bli det största problemet.
– Jag hade tagit över samma försäkring som han haft på butiken. ”Den bästa du kan ha”, sa han. Och då lossnade det lite. Då ringde jag hem och grät.
Det blev många timmar på brandplatsen. Han minns mörker, rök, folk överallt, blinkande blåljus. Hur han var inne i butiken med räddningstjänsten för att hämta nycklar, få ut några datorer och bokföringsunderlag innan det gick överstyr. En del av hans personal kom dit.
– Vi bestämde oss snabbt för att öppna något provisoriskt, så det dröjde bara någon vecka så hade vi en tillfällig ”lilla Vivo Träffen” i Stjärnhusen. Det kändes bra att kunna fortsätta serva kunderna och det var bra rent psykologiskt för mig och personalen att vara sysselsatt.
Kvällen den 28 oktober 1994 brann Vivo Träffen i Vimmerby.
Kvällen den 28 oktober 1994 brann Vivo Träffen i Vimmerby.
Kvällen den 28 oktober 1994 brann Vivo Träffen i Vimmerby.
Ligger en pyroman bakom bränderna?
En person var misstänkt för bränderna i Vimmerby, var intagen för förhör, men släpptes i brist på bevis. Ingen dömdes.
– Visst, i början funderade man ju på om det var något personligt mot mig och min familj. Var det någon jag nekat köpa öl? Eller tagit för snatteri?
Fem månader efter branden öppnades nya Vivo Träffen, på samma plats.
– Alla hade kämpaglöd. Idag kan jag inte förstå varifrån vi fick orken. Men den första veckan efter branden är den värsta i mitt liv. Det jag kan känna efteråt är att vi arbets- och yrkesmässigt gick lite stärkta ur det. Vad som än händer kan det inte bli jävligare än vad det var då.
Efter tio år sålde Håkan och Maria Ericsson Vivo Träffen. Idag är han varuhuschef på ÖoB i Vimmerby.
Minnena från slutet av oktober 1994 är fortfarande starka.
– Det är väldigt jobbigt att titta på bilder från branden, då känns det som det var ganska nyligen. I vår generation, i alla fall alla över 45 år, tror jag alla kommer ihåg de här dåden. Jag har fortfarande problem med att känna röklukt.
Håkan Ericsson, då 27, i spillrorna av sin butik.
"Jag förstår inte varifrån vi fick orken. Bara någon vecka efteråt öppnade vi en provisorisk butik, efter fem månader öppnade vi den nybyggda butiken."
En kundvagn bland brandresterna.
Tommy Lindström, dåvarande räddningschef, var inte i tjänst när butiksbranden bröt ut, men var i stan och minns förloppet. Han förklarar att det var den av de fem bränderna som var svårast för räddningstjänsten att hantera.
– Vi ändrade inte på något sätt vår organisation för att det kom flera larm på kort tid. Men efter det här vet jag att vi började göra mer aktiv kontroll på lastkajer och så, i förebyggande syfte. Det ansågs vara en risk med hur returgodset förvarades, säger han.
Efter helgen fortsätter bränderna
Vid lunchtid måndagen den 31 oktober upptäcktes ytterligare en brand – den femte på tre dagar. Tidigare samma morgon hade räddningstjänsten ryckt ut till ett uthus som brann på Rönnbärsgatan, bara några meter från huset där systrarna Märta och Greta Rundqvist bodde.
Nu rök det inne i ett av hörnrummen på kulturhuset Skor & Läder, byggt 1740, som efter år av dividerande bedömts vara värt att bevara och blivit byggnadsminnesförklarat 1992. Men det skulle dröja ytterligare några år innan det blev stadsmuseum med kvarterets namn, Näktergalen.
– Hade det tagit sig hade vi inte haft något museum. Det kunde ha slutat riktigt illa, men vi hade tur, säger Gertove Gustafsson, som varit engagerad i kampen för huset och som sedan kom att bli museets första föreståndare.
Gertove Gustafsson jobbade på kulturförvaltningen och var en av de som tidigt engagerade sig i bevarandekampen för Skor & Läderhuset. Han blev sedan förste museiföreståndare på Näktergalen.
Två typer av väggmålningar, två stilar och två tider. Till vänster är det en gustaviansk målning som är gjord cirka 50 år efter målningen till höger. Rummet var fyllt av målningar som den till vänster efter en första restaurering. Branden tvingade fram en rejäl tvättning och man kom ner till nästa lager, som syns till höger. Det är Akantusslingor, som var mycket populära på 1700-talet.
Han var på väg till Göteborg när han fick besked om branden. Och visste inte hur allvarliga skador det var.
– Klart man blir lite fundersam innan man fått hela bilden klar för sig. Med trähus vet man ju aldrig, men det tog sig inte så lätt i timmerstockarna. Det var ändå ganska begränsat, mest rökskador. Utifrån trodde man först att det var damm, det dammade så förskräckligt när vi höll på med restaureringsarbete, men det var rök.
I det skadade rummet fanns gustavianska väggmålningar från tidigt 1800-talet.
– De var fina, men tack vare branden var man tvungen att ta fram det undre skiktet och då hittade man fantastiska Akantusslingor i blått, som var ännu äldre, från 1700-talet. Det är verkligen inte roligt när det händer något sånt här, men det var ändå lite turligt.
Hösten 1994 hängde fortfarande skoaffärens skylt på fasaden på kulturhuset från 1700-talet. Senare kom det att bli stadsmuseet Näktergalen. "Men hade det gått illa hade det inte funnits något alls", säger Gertove Gustafsson.
Bild inne i det rum där branden i kulturhuset, då kallat "Skor & Läder-huset", utbröt.
Tommy Lindström, som varit ledig när de första bränderna bröt ut, hade börjat jobba igen efter ett jourbyte då rökutvecklingen från kulturhuset upptäcktes. Han minns det absurda i att ett tv-team, förmodligen från TV4, var på plats för att filma vid det brända huset på Rönnbärsgatan när larmet kom.
– Jag har en komisk bild av att de kommer springande framför stadshotellet med sina kameror upp mot Näktergalen, säger Tommy Lindström.
Tommy Lindström var räddningschef i Vimmerby när räddningstjänsten hade sina intensiva dagar, oktober 1994.
Men som Lindström säger hade inte räddningstjänsten mandat att spekulera kring om och hur bränderna eventuellt hörde ihop, utan det var polisens jobb. Allt pekade på att bränderna var anlagda, men ingen pyroman avslöjades.
