Helena Kling avled i covid, 50 år gammal.
Jens och Helena hade varit gifta i 15 år. Hade fyra barn. Livet rullade. De hade det bra, skulle bli gamla ihop. Men en junidag 2021 sitter Jens på en pall i korridoren på ett sjukhus på Gran Canaria med sin älskades tillhörigheter i en genomskinlig plastsäck. Varje tillhörighet märkt med stor lapp. Helena har dött i sviterna av covid. Han har aldrig känt sig så ensam.
– Där och då visste jag knappt vem jag var, det var som att vara avskuren från allt. Kanske var det ett sätt att skydda sig.
Helena, utåtriktad med stort socialt nätverk, driven företagare inom hälsobranschen, hade några år tidigare drabbats av en ledsjukdom. När hon inte orkade massera längre ägnade hon sig åt healing.
Tillsammans med en kompis åkte hon till Gran Canaria, två veckor i sol och värme skulle lindra värken. Men efter bara några dagar kände hon sig hängig och blev snabbt värre.
– Sista gången vi hade kontakt var när hon skickade en bild och ett meddelande från ambulansen, på väg in till sjukhuset. När hon kom in hade hon så dålig syresättning att hon sövdes ner och hon hamnade i respirator.
Jens höll ställningarna hemma i Spångenäs. Orolig.
– Det var så ovisst allting, men läkarna skötte sitt jobb och jag fick rapporter via SOS International. Man intalar sig ändå ”det är nog inte så farligt”.
Värden blev bättre, man gjorde ett försök att väcka Helena.
– Men man kan bli väldigt desorienterad efter att ha legat länge i respirator, så de fick söva henne igen. Efter ett par dagar blev hon plötsligt sämre och jag fick ett samtal från läkarna. De tyckte jag skulle åka ner och jag kastade mig på första bästa flyg.
Covid satte sitt absurda grepp över dagarna. Han fick tjata sig in till sin fru, där han satt i tre lager plast och höll hennes hand. När hon gått bort ville personalen ha ut honom så fort som möjligt.
– Jag förstår varför det var så här, och de skötte bara sitt jobb. Det fanns flera i samma situation som jag på avdelningen, men det var oerhört tufft. Och det värsta var att ringa barnen.
Han fick vänta dagar i karantän på resultat från covidtest innan han fick flyga hem. Helena fick kremeras på plats, på grund av restriktioner, innan hennes aska flögs till Sverige efter två veckor.
I det här läget fick han sätta hjärnan på control-alt- delete-läge. Nollställa.
– Man har en livsplan och inser att så mycket av den personlighet man har är kopplat till den man levt med. Helena var den offentliga, utåtriktade, jag var den som höll mig i bakgrunden. Nu skulle jag fatta alla beslut själv, stora som små. Man är van att ha någon att bolla med, så plötsligt är allt tyst.
– Men jag bestämde mig ganska snabbt att jag måste hitta en mening, att inte leva i fotspåren av någon annan. Jag behövde hitta mig själv, vem var jag nu?
Frågar man Jennie Larsson, en av Helenas många vänner, har hon ett inte helt insmickrande svar på vem hon tyckte att han var.
– Jag tyckte han var lite träig, skrattar hon.
– Men det beror nog på att han höll sig lite vid sidan av. De få gånger vi setts, var det i dörren, hej-hej och inget mer. Det var jag och Helena som hade en relation, och våra jämnåriga döttrar, som är mycket nära vänner.
"Man lär sig något av smällarna man får. Vi planerar inte för mycket. Livet är för kort."
Jens
Första gången Jens och Jennie pratade var på begravningen.
– Det kom otroligt mycket folk. Jag la märke till Jennies leende och hennes värme, säger Jens.
– Jag ville visa min medkänsla. Vi pratade inte jättelänge, men det var ett bra samtal, säger Jennie.
Under hösten blev de kompisar.
– Vi fikade väldigt mycket och pratade om allt möjligt. Vi är kommunikativa båda två och jag kände att jag fick en medspelare på samma nivå, bortsett från min partner har jag aldrig haft kompisar jag kunnat prata med på det sättet, säger Jens.
Han blev förvånad när han kände att det nog var något mer.
– Jag tänkte att det här var lite tokigt. Får man känna så här? Man ifrågasätter ju sig själv. Men det finns ingen guide. Jag kände stark sorg samtidigt som jag kände starka känslor för Jennie, men insåg att de var två helt olika känslor, var och en i sin vågskål.
Han sa som det var. Hade inget att förlora. Jennie hade anat. Och känt likadant.
– Hade inte Jens vågat vara ärlig hade jag inte sagt något, han var ”big no no”. Men sedan, när det väl var sagt och vi båda konstaterat att det var så här, var det härligt, mitt i allt.
Ingen i deras omgivning har reagerat negativt.
– Vi var i och för sig eniga om att inte lägga energi på vad andra tycker, men det är skönt att vi bara fått uppbackning. Man får tro att de flesta förstår att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt, att det ena inte behöver utesluta det andra. Det handlar inte om att förkasta ditt gamla liv. Hur man än gör kommer det inte tillbaka. Det enda viktiga för oss var barnen, att det skulle bli bra för barnen.
Och de sju barnen de har tillsammans hade redan koll på läget.
– Vi behövde inte släppa någon bomb. De visste och hade redan slagit vad med varandra. Det var förstås otroligt skönt. Vi har en bonusfamilj de luxe, alla föräldrar är inte närvarande, men jag tror det har hjälpt oss lite i vår situation, att olika relationer har gett olika avtryck i livet, säger Jens.
– Bonusbarn och särkullbarn och hit-och-dit-barn spelar ingen roll, det är våra ungar. Men jag tycker inte om ordet halvsyskon, säger Jennie.
Prat över en fika. Så började det för Jens och Jennie, som upptäckte att de kunde ventilera precis allt.
Jennie Larsson och Jens Kling Hindersson träffades mitt i sorgen efter att Helena Kling, Jennies kompis och Jens fru, hade dött i covid. "Även när det är som mörkast kan det hända något bra."
Jennie och Jens hemma hos Jennie utanför Södra Vi. "Vi är särbos, men planerar att bli sambos på sikt."
Helena är fortfarande närvarande i deras liv.
– Hon kommer ju upp via barnen, och man blir påmind varje gång vi gör saker som vi gjorde förr, med samma människor. Jag vet precis hur Helena resonerade, hon hade sagt ”lev ditt liv” och jag hade velat samma sak om det var jag som hade gått bort, säger Jens.
Att det kan komma något gott och bra ur det värsta har de lärt sig. Att livet är kort, har de också förstått.
– Jag har förlorat flera nära i förtid de senaste åren och varje gång har det varit en örfil. Man ska inte planera för mycket, inte sätta upp några listor vad man ska göra om tio är eller när man blir pensionär. För mig har det blivit viktigt att fylla livet med så mycket liv och skratt det bara går. Det har Jennie hjälpt mig med, hon är skratt, säger Jens.
De tar varje chans att resa, låter ”det vore kul att gå på den där konserten” bli mer än ord, skyndar inte på med vardagen, vårdar guldkanten.
Jens och Jennie är måna om att göra det de tycker är roligt. "Resa tycker vi om, båda två." Här en tripp till Italien.
Jens Kling Hindersson och Jennie Larsson kände inte varandra - trots att Jennie varit kompis med Jens fru Helena i 15 år, och deras jämnåriga döttrar var bästisar. "Han höll sig alltid lite i bakgrunden", säger Jennie.
– Vi är fortfarande särbos och trivs med det. Men vi räknar med att bli sambos senare. Det är vad det är och blir vad det blir. Men vårt motto är att ha så roligt det går. Vi önskar att andra som hamnar i sådana här situationer i livet vågar se framåt. Och vågar leva.
Vi önskar att andra som hamnar i sådana här situationer i livet vågar se framåt. Och vågar leva.
Jens och Jennie