"De sov hos mig, hjälpte mig att äta, jag behövde aldrig vara ensam". Här har Theo besök av Alex Johansson, Simon Johansson och Adam Sundberg.
Theo Svensson, 28, har flyttat till eget hus på landet strax utanför Vimmerby. Med garage, där han och kompisarna kan hänga och meka. Han kan leka med sin guddotter Viola. Han kan gå. Han kan knäppa en knapp, ta på sig jackan. Tränar på att skriva med höger hand.
Allt det där är en seger.
Kroppen är ett nytt pussel. Ett högerben som slutar under knäleden, en vänsterarm som bara är 15 centimeter, en krossad höger underarm som skruvats ihop och ett vänster underben som från att i princip varit avskalat in till benet lappats med muskel, vävnad och hud från låret. Han har lärt sig nya medicinska begrepp som delhud, sårrevision och avancerad lambåkirurgi.
– Jag tror senaste operationen var nummer elva.
Den dramatiska olyckan på jobbet inträffade i Vimmerby den 15 maj förra året. Han, rutinerad lastbilschaufför, hade varit ute och sommarsaltat. Kanske skulle det bli en pizza efter jobbet med en av grabbarna.
Mycket av det som hände den där dagen har han fått berättat för sig av de som var där och genom att läsa journaler. Men en hel del minns han själv. Som hur det började.
– Jag hade tvättat ur tunnan med vatten. Så ramlade jag ner i den.
"Det enda jag kunde göra var att skrika"
När han vaknade till satt han framåtlutad, med svårt sargade ben i kors, inne i karet. Och insåg att han satt fast. Lastbilen och saltutmataren var igång.
– Jag såg ju att min vänsterarm fastnat i utmatarskruven. Det enda jag kunde göra var att skrika och hoppas att någon skulle höra.
Här inleds en slumpens kedja. En man på väg hem från ett företag i närheten hör Theo.
– Lastbilshytten var ju tom, så först förstod han inte varifrån ljudet kom. Han brukar alltid prata i telefon på väg ut från jobbet, och den här dagen gick han senare än han brukar. Hade han åkt hem i vanlig tid, och hade han varit upptagen i ett samtal hade han inte hört mig, och då hade jag inte suttit här.
"De sov hos mig, hjälpte mig att äta, jag behövde aldrig vara ensam"
Theo Svensson om vännernas stöd
Men det skulle dröja innan dramat var över.
– Han kunde stänga av lastbilen och larma SOS. Det var en lättnad när hydrauliken stannade. Jag hade inte ont, jag hade väl ett sånt adrenalinpåslag. Jag var vaken när räddningsstyrkan var på plats och två brandmän gick ner i tunnan för att börja skära av skruvarna. Jag vet att det första jag sa var ”skär av armen så jag kommer loss”.
Där och då hade Theo fortfarande sin arm kvar, som han sett snurra så konstigt. Och mitt i dramatiken fanns hjälp, bland annat en person som ringts in just för att han kan saltmaskiner, som visste hur de skulle göra för att åstadkomma så lite skada som möjligt. Slumpen ville att han var fem minuter bort.
– Samtidigt som de två från räddningstjänsten var på insidan skruvade andra loss lagret från skruvarna på utsidan – för hand. Egentligen behövs muttermaskin.
Theo Svensson.
Närmaste lediga ambulans var i Västervik, men en ambulans med patient i Storebro hade hört anropet och lämnade över patienten till mötande ambulans för att köra direkt till olycksplatsen. Theo kunde få smärtlindring och när han efter närmare en timme kommit ur saltmaskinen kördes han till Västerviks sjukhus.
"Jag vägrade att han skulle tas ifrån mig"
Det var i det här skedet budet nådde Theos mamma Pia Svensson.
– Jag var på väg ut från mitt hus när jag såg polisbilen. "Stanna inte, kör förbi", tänkte jag. Men de stannade och två poliser klev ur och berättade att Theo varit med om en mycket allvarlig arbetsplatsolycka. "Är han död?" frågade jag flera gånger. Det var som att åka ner med en hiss i total mörker.
På sjukhuset såg hon slangarna, filtarna, ett myller av personal och, mitt i allt, sonen, som just nu var ett multitrauma, på en bår.
– Och jag såg döden, det kan låta konstigt, men det var så det kändes. Jag blev så arg, och i det fick jag kraft. Jag vägrade att han skulle tas ifrån mig. Jag ville dra honom tillbaka till livet.
Tajt relation mellan mamma och son. "Tacksamheten att han lever kom direkt. Livssituationen är en annan, men det gäller att göra vad vi kan utifrån den. Är det något jag vill förmedla så är det hopp och att man aldrig ska ge upp", säger Pia.
Theo på sjukhuset efter de första operationerna. Mamma Pia säger att ett steg i att snabbt låta livet återgå till någon slags normalitet var att börja jobba igen. Till höger Theo med gudbarnet Viola och hennes storebror Vidar.
"Vi bestämde oss för att fortsätta leva", säger Theos mamma Pia Svensson, som prioriterar livet annorlunda efter hans olycka. "Familjen först, trogna nära vänner, arbetskamrater, och en hundraprocentig närvaro i vardagen betyder så mycket mer än petitesser och materiella saker."
När Theo tappade hoppet för en stund hjälpte Pia till att visualisera fyra mål som fick honom att se framåt. Semesterracet, bockjakten, dopet och älgjakten. Tre av fyra uppfylldes. "Under bockjakten var jag på rehab i Stockholm".
Samma kväll flyttades Theo till universitetssjukhuset i Linköping. Läget var allvarligt. Till en början svävade Theo mellan liv och död.
Livet vann. Pia säger att tacksamheten fanns där direkt. Trots att han var svårt skadad. Amputerad. Med något ovisst framför sig.
– Men han levde. Alla säger att det är ett mirakel.
"Alla säger att det är ett mirakel."
Pia Svensson
Theos mamma
Hur kände Theo, när han vaknade upp på intensiven efter två och ett halvt dygn?
– Jag trodde det var en dröm och jag sa till mamma ”väck mig”. Så var jag sugen på snus. Jag förstod att min arm var borta, men först visste jag inget om benet. Jag tänkte jag skulle vicka på tårna, för att kolla att jag inte var förlamad.
Några högertår att vicka på fanns inte.
Theo ville ge upp – men valde livet
Dag tio på IVA hade de ett vägskälssamtal.
– Vi hade mycket diskussioner och kom fram till att vi hade två alternativ. Vi valde alternativet att fortsätta leva.
Pia säger att hon visste att hennes son var stark. Men inte hur stark.
– Det visste inte jag heller, och jag är väl ganska otålig och envis, säger Theo.
Han har haft dippar. Efter några veckor ville han ge upp.
– Jag ville bara lägga körkortet och allt på hyllan. Jag kunde lika gärna sitta i den där rullstolen för resten av livet.
Det blir många timmar i garaget med kompisarna. Nu är det mek och fix inför Semesterracet, där kompisen Linus Johansson, till vänster, ska köra som vanligt.
Simon Johansson och Adam Sundberg hälsar på. "Många av de här kompisarna har jag haft sedan jag var liten, de har ställt upp otroligt mycket."
Viola, Theos guddotter, är en liten person med stor betydelse för Theo. "Jag vill kämpa för Violas skull, hon ska ha en aktiv gudfar."
Garagehäng med polarna, som varit ännu viktigare för Theo efter olyckan.
Kärt besök på sjukhuset.
Adam Sundberg och Theo filosoferar en stund.
Kompisen Philip Kindberg hälsar på Theo i Linköping över en sallad.
Midsommar på Västerviks sjukhus förra året.
Garagehäng.
Men ett snack med en av kompisarna fick tanken att vända.
– Vännerna har spelat en jättestor roll för mig. I början kunde jag inte äta, jag kunde inte göra nånting själv. Jag kunde inte hålla i en gaffel, ingenting. En halv smörgås var för tung. De fick mata mig första tiden. En av dem tog semester första veckan. Några av dem sov hos mig på sjukhuset, jag behövde aldrig vara ensam.
"Jag har otroligt fina vänner. Utan deras stöd hade det inte gått lika bra, det är helt klart."
Theo Svensson
– Klart man ställer upp. Först hade man svårt att fatta vad som verkligen ta in vad som hänt och hur allvarligt det var, att han kanske skulle dö. Det var nog ingen av oss som vågade tro att han skulle bli i det skick han är nu, säger kompisen Adam Sundberg, som tillsammans med några av de andra nära vännerna samlats hemma hos Theo.
"Jag ville vara med på min guddotter Violas dop, och det var jag"
Theo Svensson
Kompisarna hjälpte också till att uppfylla de mål som Theo hade satt upp, och mamma Pia hjälpte till att visualisera med bilder som hon satte upp vid sidan av sjukhussängen.
– Jag ville vara med på Semesterracet – och kompisarna körde dit mig på min första riktiga permis från sjukhuset. Jag satt i rullstol i 13 timmar och hade inte ont. Jag ville vara med på bockjakten i augusti, men det gick inte, för då var jag på rehab i Stockholm, jag ville vara med på min guddotter Violas dop, och det var jag – och älgjakten i oktober. Det gick också.
Till vänster en bild från första målet efter olyckan, att få se Semesterracet. Det fixade kompisarna. I mitten vilar Adam Sundberg med Theo och till höger är det kompisen Philip Kindberg som äter sallad med Theo på universitetssjukhuset i Linköping.
Ytterligare ett uppnått mål. I september kunde Theo vara med när guddottern Viola döptes. Prästen heter Marie Marklin.
Semesterracet 2023.
Socialt umgänge och guldkant i vardagen. Dopkaffe och midsommar 2023. Till midsommar kom Simon Johansson. Emma Svenssonn och Sven och Madelene Johnsson för att fira med Theo på Västerviks sjukhus.
I augusti fick han proteser. Han tränar kompisarna i innebandy. Kör bil.
– Fast det trodde knappt läkarna på, att jag kört redan efter tre och en halv månad. Men har man varit lastbilschaufför i åtta år sitter det i ryggmärgen.
Mycket av det som är självklart när man har två armar och två ben har han fått lära om.
– Ta på sig byxorna, eller laga mat. Jag kan gå och tappar nästan aldrig balansen, men behöver gå armkrok med någon i backar.
Fantomsmärtorna är utmanande, men kan hanteras med medicin.
– Det är jobbigt när det kliar på högerfoten, det får jag leva med. Och man kan träna bort det till viss del.
"Jag får kraft från min vilja att kämpa, kämpa för att det ska gå"
Theo Svensson
Olyckan berövade honom kroppsdelar, men resan framåt har fått honom att växa.
– Man får en annan syn på livet, så är det faktiskt. Jag har lärt mig ta en dag i taget. Nu vet jag att vi har en fantastisk sjukvård, det finns absolut inget att klaga på. Jag får kraft från min vilja att kämpa, kämpa för att det ska gå.
Hur ser du på framtiden?
– Jag vill fortfarande kunna göra det jag gjorde innan olyckan. Jag älskar mitt jobb och i början var jag kanske lite otålig. Nu är jag nöjd att jag varit uppe i en lastbil igen, med mina kompisar. Om det tar ett, två eller tre år innan jag kan jobba igen får det ta det. Man lär sig att ta en dag i taget.
