"Jag kommer själv ihåg när jag under några år i mellanstadiet och högstadiet stod där på ståplatsläktaren och skrek mig hes för VH."
Ett besök under firandet på Stadshotellet. Och en grattishälsning på hemsidan.
Det är uppmärksamheten Vimmerby Hockey fått av kommunen hittills, för den fullkomligt makalösa prestationen.
"Vi var uppe och grattade laget på Stadshotellet på lördagskvällen, Helen Nilsson, Lars Johansson och jag. Det var det vi gjorde rakt upp och ner och annars är det inte planerat någonting annat", sa utvecklingschefen Egon Karlsson till vår tidning under måndagsförmiddagen.
Jag kan samtidigt förstå att inte alltför många, varken vanliga medborgare, hängivna supportar eller anställda på kommunhuset, hade kunnat förvänta sig det här för bara en vecka sedan. Då var den allsvenska biljetten långt bortom räckhåll för VH.
En Jakob Karlsson-utvisning, plockad Väsby-målvakt, mål i sista sekunden och Halmstad-överkörning senare är Vimmerby Hockey i det förlovade landet.
Något som föreningen väntat på så himla länge.
***
Jag förstår euforin och glädjen som så många måste känt i ishallen under lördagen.
Jag kommer själv ihåg när jag under några år i mellanstadiet och högstadiet stod där på ståplatsläktaren och skrek mig hes för VH.
Då åkte spelarna ut på isen genom ett tigerhuvud. På ryggtavlorna syntes namn som Widéen, Georgsson och Ekström. Det var den tidens fanbärare.
Ronaldinho, Messi, Henke Lundqvist och Calle Brattenberger var (i just den rangordningen) mitt livs stora idoler.
Som liten knatte i Björnligan fick jag två signerade målvaktsklubbor av en av dem, under hans första tid i VH. Den ena står kvar i farsans garage. Jag kan avslöja att den inte var från Ronaldinho.
Med åren kom andra intressen emellan, tiden för att ta sig till hallen försvann och så småningom satte jag inte min fot där på flera år.
Det förändrades i höstas i och med en flytt hem till Vimmerby och ett nytt jobb.
Till stor del är det mesta sig likt, men ändå helt annorlunda.
Istället för att stå och skrika barnförbjudna Tranås-ramsor i klacken sitter jag på pressläktaren och försöker förhålla mig objektiv. Fantan är utbytt mot ljummet kaffe. På tröjorna ser jag namn som Christoffersson, Alftberg, Ollila, Levin, Heljemo och Norberg.
Karlsson och Ström stretar fortfarande på.
När jag packat ned datorn och skulle bege mig till redaktionen efter krossen mot Halmstad höll jag på att krocka med ett tiotal unga VH-supportrar utanför ingången till omklädningsrummen.
"Pärna, kan jag få din klubba?!", hördes från en av grabbarna.
Om femton år kanske han sitter och skriver en krönika om Vimmerbys uppflyttning till SHL och minnen från en svunnen tid.
***
Nåväl. Åter till grundfrågan: Var är paraden?
Nu ska visserligen en arbetsgrupp sättas ihop i kommunhuset för att "se vad vi kan göra". Bra. Men skynda. Jag hoppas verkligen att de slår sina kloka huvuden ihop och inser vilken grej det här faktiskt är.
Som hjälp på traven delger jag er med några förslag på lämpliga åtgärder:
Röd dag, öppen busstur genom centrum, folkfest i Källängsparken med uppträdande av GES, gator uppkallade efter Jakob Karlsson, Pelle Ström och Anton Carlsson och stadens nycklar till Hampus Sylvegård och Pelle Johansson.
Låt mig se VH-spelarna primalskrika ut sin glädje inför stadens invånare.
För i höst kommer sannolikt många av dem spela sin hockey på andra platser i Sverige.
Så, ge dem alla hyllningar de förtjänar. NU!