När jag läser insändaren "Om skolan gör en ort attraktiv – varför så få elever?" signerad ”Skattebetalande kommuninvånare”, inser jag att vi har samma argument. Inte vad gäller huruvida det ska finnas skolor även i kransorterna – skribenten anser att dessa skolor lika väl kan läggas ned – medan jag hävdar det motsatta. Men vi tycks vara överens om att vi skattebetalare ska få pang för våra skattepengar. Skribenten menar att om Vimmerby kommun kan spara några miljoner på att lägga ner de omdiskuterade skolorna, då är det väl lika bra att göra det? Några kilometer, eller någon mil, i resväg för barnen är väl inte hela världen? Skribenten vill även påminna om att kommunkassan ska räcka till mycket, och den består av kommunens gemensamma skattepengar.
Just där är vi helt överens! För mig veterligen är min skattepeng från Tuna lika mycket värd som föräldrarna i Vimmerbys skattepengar. Vi som är föräldrar till barn i Tuna vill således också få ut något av våra skattepengar.
I en välfärdsstat som Sverige tycker jag vi skattebetalare ska kunna ställa vissa grundläggande krav. Jag tycker till exempel att äldre invånare ska ha rätt till bra mat, även om de bor på ett äldreboende. Jag tycker även att havande kvinnor inte ska behöva oroa sig om de kommer få sjukvård när de förlöser sitt barn eller inte. Jag tycker även att en 1-åring inte ska behöva åka 38 kilometer enkel väg till förskolan bara för att man bor i kommunens ytterkant (det är så lång resväg för barn som bor längst ut i Vimmerby kommun, och som är placerade i Tuna förskola/skola, skulle kunna få till Frödinge skola).
Givetvis finns det en yttre gräns för dessa principer. En sådan handlar såklart om kvalitén – men jag kan nästan tycka det argumentet är urvattnat. Det säger väl sig självt att man inte står bakom undermålig sjukvård, äldreomsorg eller skola?
En annan gräns, som jag och en annan skattebetalande kommuninvånare alltså funderar på, är ekonomin. Det var därför jag med stort intresse tog del av den strukturutredning som Vimmerby kommun typ författat (rätt mycket visade sig vara plagiat), och som ska ligga till grund när politikerna fattar sitt beslut om skolornas existens. Finns det några miljoner att spara eller inte? Svaret är att vi inte vet. I strukturutredningen presenterades en ekonomisk kalkyl med stora brister vad gäller avgränsning (uppskattade kostnader och finansiering efter eventuell nedläggning av skolorna saknades) och omfång (kostnader för elevers faktiska behov var uteslutna). Det vill säga, barnen kommer att kosta något även efter att en eventuell nedläggning görs. Slutsatsen tycks snarare vara att det finns marginella besparingar att göra. Läs gärna Michael Ekströms insändare i Vimmerby Tidning (15/1) på temat.
När jag var 15 år tog jag mitt pick och pack från landsbygden. "Aldrig mer landet", vrålade jag till mina föräldrar. Men här står jag, inte på något sätt unik i flyktingströmmen från storstadsregionerna till landsbygden (därav bör man titta på tillväxtprognoser framför historiken). Nu närmast kommer jag från det så kallade etablissemanget Stockholm. Där ser många på Vimmerby ungefär som Tuna beskrivs i insändaren och bland vissa kommuninvånare. Vilket, om vi ska vara ärliga, mellan raderna är ”om det är så fantastiskt, varför bor ingen där?”
Mitt barn och de 29 andra barnen på hennes förskola representerar dock någon. Men precis som havande kvinnor och äldre, är barnen ofta ett lätt byte i en debatt som i grund och botten endast handlar om pengar. Så frågan är hur man räknar och värderar i en välfärdsstat?