Liv Astrid Kvamsdal förverkligar sin dröm och öppnar tatueringsstudio i Vimmerby.
Jag har tre brorsöner. De är alla bra pojkar och när de två äldsta tagit studenten har jag hållit ungefär samma tal till dem. Tal är kanske inget jag omhuldar, det kan ofta bli pompöst och långt och formen i sig är ganska konstlad, men i delar av släkten är det kutym och då uppmanas jag att säga några ord. Kanske har det med balansen att göra. Att inte bara ena delen av släkten ska stå för de verbala kullerbyttorna.
Det jag sagt till mina två äldsta brorsöner är att de efter studenten har flera valmöjligheter än de någonsin kommer att ha i sitt liv, att de nu kan bli i princip vad de vill, att de kan välja och vraka. Vill de bli lastbilschaufför, undersköterska, läkare, montör, advokat, kock, ingenjör, industriarbetare, civilekonom, lagerarbetare, polis, militär, journalist, bonde, sjuksköterska eller för all del lärare, så är det fullt möjligt. Det krävs kanske olika insatser, men det är inte bortom det görliga.
När jag målat upp en framtid utan gränser blir jag tyvärr också tvungen att nämna att möjligheterna minskar efter varje val. Inte oåterkalleligt, men det är inte helt enkelt att bli läkare efter att man fyllt femtio, eller stridspilot efter trettio. Likafullt finns det åtskilligt som ligger helt öppet under i princip hela livet.
En del kan säkert uppleva alla dessa möjligheter som ångestframkallande och göra dem handlingsförlamade. Och för all del, alla val får konsekvenser, inte bara för den enskilde, det påverkar i förlängningen hela mänskligheten. Någon hostar i Kina och så sprider sig det som ringar på vattnet. Eller mer prosaiskt, sitter man med huslån och räntan stiger kanske det inte är läge att kasta sig ut på sjuttiotusen famnars djup.
I veckan hade Vimmerby Tidning en uppföljning om Astrid Liv Kvamsdal, som inom kort öppnar en tatueringsstudio. Johannes Widergren skrev om det redan i mars, och den vakna reportern Johanna Rotebäck sprang på i vilken lokal Astrid Liv Kvamsdal ska öppna sin studio på en lunch – det är ofta så duktiga reportrar hittar nyheter – och utöver nyheten om lokalen var den naturliga frågan "varför Vimmerby?" Och svaret var lika självklart: ”Jag åkte förbi Vimmerby och blev kär i staden. Jag tror att det kan bli bra här.”
Jag tror också det kan bli bra, och egentligen är det inte viktigt vad för verksamhet Astrid Liv tänker ägna sig åt, även om jag förmodligen tar chansen att snygga till min tatuering, som börjat blekna. För mig handlar det mer om att någon ser möjligheter snarare än svårigheter, någon som vill något och som gör det.
Vimmerby camping invigde i veckan sin storsatsning på ny lekpark.
I Vimmerby och Hultsfred finns det gott om människor som vågat ta steget för att förverkliga sina drömmar. Och det behöver inte vara något spektakulärt som att segla jorden runt i en liten jolle, eller cykla tvärs över USA. En dröm kan mycket väl vara att öppna en tatueringsstudio – för att det är just det som man vill göra. Eller driva en camping och utveckla den, som Elisabeth Wolmeryd och Hampus Thorstensson gör. Eller starta en handelsträdgård som Lovisa Styrbjörn är i färd med.
Lovisa Styrbjörn öppnar handelsträdgård.
När jag reste i Indien träffade jag en långskäggig man från Frankrike. Vi kom att prata om olika sätt att resa. Jag antog att fransmannen tog sig fram på samma sätt som merparten av alla resenärer, med buss och tåg, men så var det inte. Han berättade att han börjat sitt resande på det sättet. Han hade rest med Greyhoundbussar i USA, men när han kom fram till San Diego hade han köpt en moped och styrt färden söderut. Mexiko och Centralamerika. När han kom till Panama bytte han mopeden mot en cykel och den tog honom till Colombia, Venezuela och ner till Manaus i Brasilien. Han åkte båt på Amazonfloden och väl ute vid kusten hittade han ett fartyg som tog honom tillbaka till Frankrike.
”Men hur reser du nu?”, frågade jag honom. Han ryckte på axlarna och fimpade cigarretten. ”Jag går”, sa han. ”Vad menar du?” ”Jag går.” Han bad mig följa med och så visade han en vagn med två cykelhjul och en lång stång med handtag. I vagnen låg all hans packning, tält, primuskök, sovsäck och kläder. På baksidan av vagnen stod det: Bordeaux – Sidney.
”Har du gått från Bordeaux?” Fransmannen nickade. ”Men nu är jag faktiskt lite trött på att gå”, sa han. ”Det förstår jag. Och det är långt till Sidney.” Han nickade. Huruvida han kom fram till Sidney eller inte har jag ingen kännedom om. Men det kanske inte spelar så stor roll.