Emilia Holmberg och Sandra Näslund kommer att fortsätta köra en del gig som duo, men vid större spelningar förstärks Dollydots med Eva-Lena Ek, t h.
Eva-Lena Ek har nyss kommit hem från dagskiftet på STG när vi ses.
– Jag har i alla fall hunnit tvätta av mig oljan och i bästa fall luktar jag rentav gott.
Till vardags gjuterioperatör. På fritiden kommer det från och med nu att bli mer av något hon saknat – att stå på scen och sjunga. Efter en mer än 20 år lång paus hade lusten att sjunga för fler än grannarna på andra sidan badrumsväggen vaknat till liv i den "gamla" dansbandssångerskan. Hon anmälde sig till Idol förra våren.
– Men det var bara den detaljen att jag missat kravet att den som skickar in ansökningsvideo ska synas i bild också, och så var det med det. Och så många dansband finns det inte längre kvar, särskilt inte efter pandemin.
När Sandra Näslund och Emilia Holmberg i lokala gruppen Dollydots hörde av sig med erbjudandet att bli gästsångerska svarade hon ja på studs.
– Jag blev så glad! Det är en ny värld för mig, hela rockabillykonceptet, kläderna, frisyrerna, att man får bjuda på en helhetsupplevelse och verkligen gå all in. Jag får nog erkänna att det är otroligt kul att få vara lite feminin. För mig som jobbar i brandsäkra byxor och skor med stålhätta hela dagarna blir det en skön kontrast med lösögonfransar och underkjolar.
Att pilla med lösögonfransar är något nytt för Eva-Lena Ek. Men estetiken i rockabillyvärlden gillar hon. "Kul att få gå all in."
Takterna sitter i, även om det inte blir de gamla invanda låtarna.
– Jag kände mig helt hög när jag åkte hem efter första repet. De här tjejerna är superproffsiga och deras repertoar är något annat än det jag är van vid från förr. Mycket 50-60-talsrock. Jag har inte sjungit så mycket Elvis om jag säger så, men Sandra, som också leder kör i Joyvoice, säger att sången är en som en muskel och nu ska den muskeln få stor dos träning.
Träna muskler är något Eva-Lena är van vid. När hon drabbades av den kroniska inflammatoriska ledsjukdomen psoriasis artrit började hon baka – för att det gick, trots stelhet och värk. På senare år har timmarna på gymmet blivit en livlina.
– Värken vandrar och det finns alltid någon kroppsdel som går att träna. Hade jag inte tränat hade jag inte mått så bra som jag ändå gör. Mitt liv tog inte slut i och med min diagnos, det tog bara en annan väg. Det låter som en klyscha, men vi har bara ett liv och då får man försöka göra det så roligt som möjligt.
Eva-Lena Ek, 50, lämnade dansbandsvärlden för drygt 20 år sedan. Nu äntrar hon scenen igen och blir ny gästsångerska i Dollydots.
En inställning som också färgat henne när det gäller jobb. Hon har haft många. Olika. Inte alla 50-åringar som hunnit vara kioskbiträde, lärarvikarie, elevassistent, fritidspersonal, aupair, kanslist, receptionist, servitris, caféansvarig, rehabassistent på resurscentrer för hörselskadade, säljare i allt från tapeter till blommor och annonser...
– Jag är inte rädd för att misslyckas, men lite rädd för att ha tråkigt. Man lär sig massor av att utmana sig själv, tänk bara när jag fick jobb som kock och knappt kunde koka potatis och skojade om att min son var uppväxt på sockerkaka. Det gick bra!
Musiklivet började när hon redan som 14-åring blev dansbandssångerska hemma i Mörlunda. Grannen, som spelade bas, undrade om de inte skulle dra ihop ett gäng som kunde stå för musiken på fotbollsklubbens julfest.
– Det gick bra på den där julfesten, och gaget var 500 kronor om jag inte minns fel. Sedan blev vi Dreamers och vi harvade på och blev ett hyfsat band med egna affischer och allt.
Dreamers.
Senare blev hon sångerska i Finspångbandet Cheerie.
– Det var roliga år, vi hade bra med jobb och mycket spelningar både i Sverige och Norge, där dansbandskulturen är större än här. Men till slut sliter det på en, jag kände att jag behövde komma ifrån. Och det blev ju en ganska lång paus på mer än 20 år. Jag hoppade av dansbandssvängen redan i innan jag fyllt 30. Men det är lite som att en cirkel sluts. Sandra Näslunds pappa var med i Dreamers och när hon var liten hängde hon nedanför scenen och hörde mig sjunga. Nu får vi sjunga ihop.
Under våren kommer hon att gästsjunga på några av Dollydots större spelningar, bland annat på Pumpen i Södra Vi och ett rockabillyevent i Blackstad.
– Det ska bli så kul! Och dessutom hörde ett annat lokalt band av sig, Pete & the Hillbillyhearts. ”Vi hörde att du börjat sjunga igen”. De kör covers och tanken en helt annan stil än Dollydots. Varför tacka nej när man kan säga ja?