Skridskoskola för barnen kan bli ett krävande projekt även för föräldrar.
För ett tag sedan skrev jag en krönika om barnaktiviteter. Om att föräldrar jagar gymnastikplatser lika intensivt som Håkan Hellströmfans jagar biljetter. Med det sagt…Mina barn är nu anmälda till ytterligare en aktivitet. Där kom den. Stenen i glashuset. Nu har sexåringen tre aktiviteter i veckan och fyraåringen två.
Allting började med att Nova skulle åka skridskor med skolan. Genast gick det dåliga mammasamvetet igång. Senast hon stod på ett par skridskor var hon tre år. Det är också enda gången hon åkt. Eller, åkt och åkt. Stått på ett par skridskor kanske är en mer passande beskrivning. Jag blev arg på mig själv för att vi inte tränat mer.
De gamla skridskorna hämtades optimistiskt upp från källaren, men det räckte att titta på dem för att inse att de passade lillasysters fötter bättre. Dagen kom och en orolig mamma vinkade hejdå till ett överlyckligt barn. När det var dags för hämtning trodde jag att jag skulle möta ett besviket barn, som insett att det där med skridskor var ganska svårt, men leendet var stort.
Ytterligare en aktivitet för barnen och krönikören är inte riktigt sugen på att vara den aktiva föräldern i just skridskoskolan.
Nova visade stolt på asfalten hur hon hade swishat fram på isen. Ni vet hur det är när man står på ett dansgolv och i sitt huvud tror att man rör sig som en Gud, men sedan får se en videosnutt och inser att så inte är fallet. Ungefär så tänkte jag att det var med Novas skridskoåkning. Nästa söndag drog hela familjen till ishallen och det visade sig att ungen faktiskt kunde åka. När vi kom hem satte sig en stolt pappa framför datorn.
"Nu har jag anmält barnen till skridskoskola", sa han.
Jag vill alltså poängtera att det inte var jag som lade till den här aktiviteten på schemat utan min man. Jag var också tydlig med att han fick ta fullt ansvar för det här och följa med barnen. En förälder måste nämligen vara med på isen. Jag, som stapplar fram värre än Bambi, skulle själv behöva en vuxen med mig.
Men så hände det som inte fick hända. Pontus åkte på influensan och jag insåg att jag var illa tvungen att dra på mig skridskorna och följa med barnen. Med röda kinder kämpade jag mig ut på isen. Ett litet barn log stort mot mig. Jag log tillbaka. Ett annat barn kom fram och tog min hand. Jag stapplade förvånad med utan att veta vem som egentligen hjälpte vem. Ytterligare ett barn sa glatt hej. Det var då det slog mig. Vita konståkningsskridskor, svarta träningstights, svart jacka. Jag hade tagit på mig precis samma kläder som alla ledare.
Det är härmed förbjudet för Pontus att vara sjuk på fredagar.
"Jag stapplade förvånad med utan att veta vem som egentligen hjälpte vem. "