Bäste Fredrik Brokvist på Trafikverket. 

Igår bokade jag en resa från Västervik till Stockholm, med tåg, via Linköping. En sån där resa som du hävdar att ”ingen gör”. När jag nu sitter på tåget så tar jag tiden att förklara för dig varför det du säger säkert är sant. 

Idag handlar det om sju minuter. För det är tiden som jag har på mig för att gå från en perrong till en annan på Linköpings station. Det är egentligen inga problem. Jag hinner. Problemet är att det så många gånger inte blir sju minuter. 

Idag avgår tåget tre minuter för sent. Konduktören upplyser att de måste köra med reducerad hastighet på grund av att banvallen försvagas vid högt vatten. Det försenar oss cirka fem minuter. Mina sju minuter är redan innan vi passerat Gamleby minus en. Tåget tuffar på. När vi passerar Falerum är vi fem minuter försenade. Två minuter mellan perrong 4 och perrong 2 kräver två snabba ben och ingen packning. Jag börjar fundera på vilka jag behöver ringa om jag blir försenad, och viket tåg jag kanske måste åka med i stället. Blir det alltför sent så kanske det lika bra är att vända och åka hem, då jag missar för mycket att det möte som jag ska till.

Fredrik, jag ångrar att jag tog tåget. Att jag inte gjorde som jag alltid gör, och som alla jag känner gör. Att jag inte tog bilen till Norrköping, för att där hoppa på tåget till Stockholm. Inte för att vi vill – utan för att det är enda sättet för att slippa oroa sig för att inte komma fram i tid. 

Orsaken till att din statistik visar det den gör handlar inte om att det inte finns en efterfrågan på resor vidare ut i världen från Västervik eller Hultsfred. Orsaken är att infrastrukturen redan idag är så dålig så att den kommunikationslänken inte går att lita på. Myndigheternas ständiga ovilja att rusta Tjust- och Stångådalsbanan har påverkat tillförlitligheten, och därmed efterfrågan. Inget annat. 

Fredrik, vi är säkert överens om att tåg är basen för ett hållbart resande. Samt att Infrastruktur är viktigt för både tillväxt och livskvalitet. Vägen framåt är då att skapa fler noder, inte att hugga av och isolera de förbindelser som finns. 

Nu stannar vi vid rödljus vid Tannefors. Du får ursäkta mitt snabba avslut. Men om tre minuter ska jag springa mellan perrongerna på Linköpings station. För hoppet lever. Både för att du ska förstå hur viktigt det är att Tjustbanan och Stångådalsbanan även i framtiden sitter ihop med omvärlden. Och för att jag denna gång ska nå min destination.