I ett debattinlägg, "Dagens lodjursförvaltning fungerar bra" går Jägarförbundets ordförande Bill Nelson ut till försvar för lodjursjakten. Han hävdar att debatten är osaklig och känslostyrd. Hans argumentation biter inte ett uns på mig och blir fläckvis rent osaklig. Vi har till exempel här i södra Sverige ett minimalt problem med att lodjur river renar. Meningen ”för att säkerställa en balans mellan rovdjur och bytesdjur” tydliggör den misstanke som gror hos många: jägarna vill inte ha konkurrens om bytesdjuren! Jag menar att jägarlobbyn inte förstår/respekterar djupet av den vrede som gror hos folk över denna våldtäkt på naturens ordning. Sällan har jag mött en sån stor enighet och en sån ilska över det som upplevs som en ren troféjakt! Vi vet att människan är en predator och att våra ingrepp kraftfullt stör den ordning som naturen annars tar hand om själv. Lodjursjakten har blivit en symbol för den gräns som det naturälskande svenska folket har dragit!