När jag läser i Vimmerby Tidning om krisen hos Distriktsveterinärerna i Vimmerby, där man måste stänga i sommar för att det helt enkelt inte finns personal, blir jag bekymrad. Både smådjursägare och lantbrukare drabbas givetvis av detta och det kan inte uteslutas att kliniken läggs ner helt och hållet. Men bristen på veterinärer är bara en av många yrkesgrupper där glappet mellan behov och tillgång på personal skapar oro i vårt land. Inom vården är det brist på undersköterskor, barnmorskor, tandläkare – och allt färre söker läkarutbildning. 

Det är även brist på präster, det saknas yrkeschaufförer, hotell- och restaurangbranschen har ständig brist, för att inte tala om hantverkare – nyligen hade DI en artikel om hur till och med byggnadsarbetare från Östeuropa flyr Sverige, samtidigt som regeringen slopar satsningen på branschskolor som utbildat unga till hantverksyrken. I artikeln varnar en vd för ett plåtslageri för katastrofkonsekvenser, om inte hantverkarbristen stoppas. Lärare och poliser hoppar av. Hur är det möjligt att så många branscher saknar folk? Beror det på att dagens unga bara vill bli influensers eller är det arbetsmiljöproblem som spökar överallt?

Dessutom verkar flera av dessa kaosbranscher hanka sig fram tack vare veteraner och 70-plussare. Räddningen av röntgen i Vimmerby är ett färskt exempel. Skönt att rutinerad personal rycker in och avbryter sin pensionärstillvaro, men är det inte i grunden en ohållbar lösning? Regering, arbetsgivare och även föräldrar måste nog ta krafttag på bred front för att inte allt vad vård, service och välfärd heter ska totalkollapsa.