Som jag berättade förra veckan lyckades vi inte så bra med logistiken under vår nyårskryssning med Birkabåten. Den sprack på en del avgörande punkter.

När övriga gäster drack välkomstcocktail var vi på fotvård och ansiktsbehandling. Och eftersom spaavdelningens entré i aktern var stängd just denna dag tvingades vi defilera inför 1 400 festklädda nyårsfirare i för liten morgonrock och kort, barnsligt nattlinne. Förnedrande är bara förnamnet.

Men det som inte dödar härdar. Efter spapersonalens ömma händer och en flaska cava var vi redo att med högburna huvuden möta våra medpassagerare igen.

Efter middagen hamnade vi bredvid ett roligt par från Vallentuna i pianobaren. Efter ett par timmar där drog vi oss mot övre däck för champagne och kaptenens nedräkning till 12-slaget.

Många trängtade efter de där champagneglasen. 1 400 närmare bestämt. Det var kroppar och utsträckta händer överallt. Och väldigt trångt. Inte otrevligt, men väldigt många människor.

Bonnlurkarna i oss kände paniken stiga av denna gigantiska folkhop. Häpet såg jag Gubben, plötsligt vig som en gibbon, elegant tränga in båda armarna mellan en paljetterad långklänning och en revärförsedd kostymbyxa och grabba fyra glas. Fyra? 

"Ja, som kompensation för allt. Dessutom fick vi aldrig någon välkomstcocktail. Det här går fan inte, mot hytten!"

"Men, själva vitsen med att nyårskryssa är väl att fira in året med en massa andra människor?"

"Det skiter jag i. Jag står inte ut. Det är för mycket folk. Mot hytten. Vi ser fyrverkerierna bra därifrån."

Försiktigt småspringande för att inte skvimpa ut champagnen tog vi oss genom korridorerna mot vår hytt. Under tiden hörde vi kaptenen räkna ned det sista av 2019 i båtens högtalarsystem: Tio, nio, åtta, sju . . . 

I samma nanosekund som vi öppnade hyttdörren hörde vi kaptenens "Noll!" 2020 var här. Ensamma vid hyttfönstret skålade vi och njöt av fyrverkeriet över Stockholm.

Kanske  bidrog nyårsaftonens badrocksentré till att vi intog champagnen i hemmahyttens lugna hamn. Bonnlurkar behöver en gradvis tillvänjning av stora folkmassor och trots att vi betraktar oss som sociala är inte mingel vår grej. Fyra eller max sex personer är ju en lagom stor grupp för umgänge. Inte 1 400.

Nyår på båt igen? Gärna. Det var kul med ett nytt sammanhang och vi gjorde en del mycket trevliga nya bekantskaper. 

Men för självkänslans skull ska vi nog jobba lite mer med logistiken nästa gång.