Idag är det pressfrihetens dag, en dag som inte bara Vimmerby Tidning vill uppmärksamma, utan något som all fri och oberoende media i hela världen vill uppmärksamma. Och, som jag skrev i en krönika för ett par veckor sedan: ”Demokrati och yttrandefrihet är något som många av oss tar för givet. Men så befinner vi oss plötsligt i en värld med krig i vårt närområde, där ena sidan stryper den lilla gnutta av yttrandefrihet som fanns kvar.” Jag syftade på det som nu sker i Ryssland där det är förbjudet att kalla kriget i Ukraina för krig.
En viktig del av yttrandefriheten är pressfriheten som kommer ur Tryckfrihetsgrundlagen instiftad 1766. Pressfrihet betyder att vi inom media har möjlighet att skriva i princip vad vi vill, förutsatt att vi inte bryter mot lagar som reglerar pressfriheten. Först och främst måste det vi skriver naturligtvis vara sant, men det får inte heller vara förtal eller kränkande.
En minst lika viktig del inom pressfriheten är rätten för medborgare inom skattefinansierad verksamhet att läcka uppgifter till media. Det kallas för meddelarfrihet och innefattar även uppgifter som är belagda med sekretess. Och man kan göra det utan att riskera något straff. Utöver det har arbetsgivaren inte ens rätt att efterforska vem som läckt. Det är ett brott som kan ge fängelse.
Pressfriheten är alltså livsnerven i en frisk och levande demokrati. Media ska kunna skriva vad media vill, förutsatt att det är sant. Och medborgare ska kunna berätta vad de vill till media utan att riskera något. Sedan är det den ansvariga utgivaren som bedömer vad som ska publiceras och som framför allt ansvarar för det som publiceras.
Nu finns emellertid tecken som pekar på att pressfriheten är utsatt för påtryckningar. Internationellt har länder som Polen och Ungern gått från bra pressfrihet till en synnerligen beskuren sådan, där staten i hög grad gått in och bestämt vad som får publiceras och vad som inte får det. I Sverige råder full pressfrihet, men det sker allt oftare att journalister blir hotade och känner obehag att skriva det som faktiskt är sant. Det kallas för självcensur och om den breder ut sig för mycket är det förödande för en levande demokrati. Samma sak är det om medborgarna upplever att de inte törs berätta det de vet av rädsla för repressalier. Att de drar sig undan och håller tyst. Att det uppstår en tystnadskultur.
Vi har alltså alla ett gemensamt ansvar för att pressfriheten ska fungera fullt ut. Media ska inte tveka att publicera det som är sant och medborgare ska inte tveka att kontakta media när det finns något viktigt att berätta. Allt för en levande och vital demokrati.