"Människan har en märklig förmåga att anpassa sig till nya omständigheter, både i det lilla som i det stora. Det är oftast en bra egenskap, men kanske inte alltid. "
I våras trillade min mamma och slog upp vänster ögonbryn. Det blev en del blod, men hon tryckte en våt handduk mot såret och ringde mig. Hon är alltid mycket rationell och saklig om det händer något dramatiskt. När jag kom hem till henne hade hon lyckats stilla blodflödet och med den våta handduken tryckt mot ögonbrynet åkte vi till Vimmerby hälsocentral där vi snabbt fick hjälp. Det trasiga ögonbrynet tvättades och limmades sedan ihop. Det är så man gör nuförtiden.
På lördagen sista semesterveckan i somras ringde telefonen strax efter tolv. Den som ringde var min goda vän och sommargranne Anettes tioårige son David. Det hördes att han var stressad, men han pratade tydligt och stringent, och han visste vad han ville säga och vad som var viktigt för mig att veta. Han sa att hans pappa Lars-Göran ramlat och slagit huvudet på en sten, att det var mycket blod och att Anette satt med honom i skogen där det hänt. Han sa att Anette ville att jag skulle komma och hjälpa dem.
Jag letade fram bandage, kompresser, tejp och desinfektionsvätska. Jag satte mig i bilen och åkte. När jag kom fram till sommarstugan mötte David och visade mig vägen in i skogen, där Anette satt på marken och hade Lars-Görans huvud i sitt knä. Hon pratade lugnt med sin man och hade lindat en sönderriven skjorta runt hans huvudet. Vi tvättade såret, lade på några kompresser och bandagerade om huvudet.
Efter samtal till 112 kom ambulansen ganska snart. De kollade såret, lade om det på nytt och så åkte de iväg till sjukhuset i Västervik. Det var på helgen så att åka till hälsocentralen i Vimmerby var inte att tänka på. Vi andra satte oss i min bil och följde efter. Det var närmare sju mil enkel väg.
"Själv har jag aldrig reflekterat över att man måste åka till Västerviks sjukhus för specialistvård eller vid akuta händelser som Vimmerby hälsocentral inte kan ta hand om. Men det beror naturligtvis på att jag flyttade hit permanent efter att nedgraderingen var ett faktum."
Jag kom att tänka på de olika händelserna när jag läste Johanna Rotebäck och Jimmy Karlssons utmärkta artiklar om turerna kring Vimmerby sjukhus och hur det gick till när det nedgraderades för 30 år sedan. En av farhågorna var att människor skulle hinna dö under den långa transporten till Västerviks sjukhus. Mig veterligen har det inte skett, men det hindrar inte att man kan uppleva det som osäkert att ha det närmsta akutsjukhuset så pass långt bort. För Anette och hennes familj hade det säkert känts tryggare om Lars-Göran kunnat få vård snabbare och närmre, men i slutändan gick det bra.
Själv har jag aldrig reflekterat över att man måste åka till Västerviks sjukhus för specialistvård eller vid akuta händelser som Vimmerby hälsocentral inte kan ta hand om. Men det beror naturligtvis på att jag flyttade hit permanent efter att nedgraderingen var ett faktum. För mig är det alltså normalt och inget jag ifrågasätter, även om det ska erkännas att artiklarna fick mig att fundera på hur bra det skulle vara om Vimmerby hade ett fullgott sjukhus.
Det är liknande med det obegripliga i att det inte finns någon taxiverksamhet i Vimmerby kvällstid. För en del år sedan var det möjligt att ringa en taxi och ta sig dit man ville om man själv inte ville köra. Den förmodligen dyraste öl jag druckit drack jag på stadshotellet efter att jag och två kamrater en sommarkväll kommit på att vi skulle åka in till stan. Vi var i stugan, beställde en taxi, åkte in och hann precis beställa varsin öl innan hotellet stängde och vi fick ta en taxi tillbaka.
Idag funderar jag inte på att åka taxi i Vimmerby. Jag är van vid att det inte går, van vid att man kvällstid måste ordna skjuts på annat sätt. Och jag tror inte jag är ensam. Jag tror de flesta har accepterat att det och att vi påminns om det ganska obegripliga först när det kommer någon utifrån och utbrister: ”Vad säger du? Finns det ingen taxi på kvällar och nätter? Otroligt!”
Människan har en märklig förmåga att anpassa sig till nya omständigheter, både i det lilla som i det stora. Det är oftast en bra egenskap, men kanske inte alltid.
Artiklarna om striden kring Vimmerby sjukhus 1992 har väckt tankar på hur det skulle vara om Vimmerbyborna haft kvar sitt sjukhus.