Samuel Karlsson, deckarförfattare från Vimmerby, visade sig ha rötter som gör honom till granne med krönikören, med lite tänjande.
För ett par veckor sedan kom den Djursdalabördige deckarförfattaren Samuel Karlsson förbi redaktionen. Han gjorde research inför en kommande bok som ska utspela sig i Vimmerby och där Vimmerby Tidning kommer att spela en viss roll, även om Samuel Karlsson inte vill använda namnet eftersom det inte är en nyckelroman. Hans gamla kollega Jimmy Karlsson intervjuade honom om den kommande boken och skrev en bra och spännande artikel där han bland annat kunde berätta att mordet i boken med största sannolikhet kommer att ske i det gamla Domushusets garage. De båda Karlsson gick till garaget och tog en bild som skulle illustrera artikeln.
Det var ett trevligt möte och det visade det sig att författaren egentligen inte är uppvuxen i Djursdala, snarare mer norrut. Först sa han Bullebo och jag nickade, men sedan sa han att hans pappa hade arrenderat en gård vid Ropudden och då blev jag riktigt förvånad. ”Ropudden”, sa jag. ”Det är rätt över sjön Juttern från Torebo där jag bor. Om man tänjer lite på det så kan man säga att det betyder att vi praktiskt taget varit grannar, fast vid olika tidpunkter.” ”Där ser man”, sa författaren.
Jag frågade om han visste varför det heter Ropudden och han svarade lite vagt att det nog berodde på att man ropade därifrån. Jag nickade och sa: ”Men vet du vem som ropade?” Han skakade på huvudet.
Lars Larsson var gift, men hade förälskat sig i en annan kvinna, ogifta Kerstin Johansdotter.
För en del år sedan släktforskade min moster Marianne på släkten i Torebo. Hon kom hela vägen ner till 1600-talet och kunde visa att gården varit i släktens ägo alltsedan dess. Det var intressant att veta. Men hon stötte också på en Lars Larsson som var gift, men som förälskat sig i en ogift kvinna vid namn Kerstin Johansdotter. Hon jobbade hos en bonde på andra sidan sjön. Kärleken ska ha varit besvarad och pågått i mer än ett decennium, men de var som sagt inte gifta och deras möten behövde ske i det fördolda. När han rodde över sjön och månen inte kunde lysa hans väg så ropade hans käresta in honom. Hennes rop fick bli hans vokala fyr i natten. Alltså Ropudden. ”Det visste jag inte”, sa Samuel Karlsson. ”Intressant historia.” ”Men med så mycket ropande kunde de naturligtvis inte hålla relationen hemlig särskilt länge”, lade jag till. ”De blev påkomna.”
Hur mycket jag tillfört historien eller dragit ifrån vet jag inte. Det finns emellertid ett journalistskämt som säger att man aldrig ska kolla en bra historia för då är det risk att den spricker. Och det har jag varit med om åtskilliga gånger. Nu är jag likafullt journalist, så jag ringer moster Marianne och det visar sig att historien på det stora hela stämmer.
Kerstins vägledande rop till sin käresta under mörka nätter gav rätt kurs över sjön när det var dags för deras hemliga möten. Därav namnet Ropudden.
I början på 1600-talet införde Karl IX den mosaiska rätten, där bland annat äktenskapsbrott var belagt med dödsstraff. Parallellt praktiserades emellertid något som heter leuteration, vilket betyder att straffen i de flesta fall mildrades, det vill säga de som dömdes till döden blev oftast benådade.
Historien om Lars Larsson och Kerstin Johansdotter utspelade sig i början på 1700-talet då den mosaiska rätten fortsatt användes. Men med tanke leuterationen förutsatte jag alltså att de visserligen dömdes till döden för äktenskapsbrott, på det att de sedermera blev benådade. Men när jag frågar moster Marianne säger hon att utgången inte alls blev så lycklig. ”De dömdes till döden och blev halshuggna.”
Den förbjudna relationen ska ha varat i mer än ett decennium, men slutade med döden. "Och jag vet inte hur jag ska ta till mig historien, hur jag ska förstå den. På ett romantiskt vis, att de dog för kärlekens skull? Eller att de inte kunde bemästra klådan? Jag väljer naturligtvis romantiken."
Moster Marianne skickar över fyra tät- och handskrivna papper som bekräftar den tråkiga utgången. Och jag vet inte hur jag ska ta till mig historien, hur jag ska förstå den. På ett romantiskt vis, att de dog för kärlekens skull? Eller att de inte kunde bemästra klådan? Jag väljer naturligtvis romantiken.
Avslutningsvis, när jag faktakollar med Samuel Karlsson berättar han att han nog ändå hört historien om kärleksparet förut. ”Det måste vara samma par som farsan pratade om. Fast jag trodde hon bodde i Bullebo.”