"När grannarna fått sitt vatten och värmt vällingen och jag ätit korven, och när mörkret lägrat sig, var det rofyllt att sitta framför brasan i öppna spisen."
Jag gick ut till vedboden och högg upp några klabbar jag kunde tända med. Jag bar in det upphuggna och mer ved och tände i spisen. Jag flyttade över kylklampar från frys till kyl. Jag letade fram stormlyktan och fyllde den med lampolja. Jag placerade ut värmeljus.
Så långt var allt gott och väl, men sedan provade jag kranen i köket och från den kom inget vatten. Givetvis fanns en vattenpump som var eldriven. Av någon underlig anledning var snö det första jag kom att tänka på, att jag skulle ta en kastrull och fylla den med snö som jag kunde smälta, men snart kom jag till sans igen. Varför leta snö när jag kunde åka ner till sjön och fylla upp ordentligt med vatten?
När jag i boden letat fram ett stort kärl med lock, som jag vanligen använder när jag gör vin, kom jag på en ännu bättre idé. På en av skogsvägarna ner mot sjön finns en vattenkälla som sommargästerna använder. Jag spände fast kärlet i baksätet och åkte iväg.
När jag kom tillbaka bar jag in vattnet och tände i grillen. Sedan gick jag över till grannarna och frågade om de hade vatten. Det hade de inte och jag sa att de kunde komma över och hämta ett par liter. Jag berättade också att jag tänt grillen och att de var välkomna om de ville laga till något. De sa att de gärna hämtade lite vatten och att de framför allt ville värma vatten så de kunde göra välling till ett av barnen. Medan jag väntade på glöden letade jag fram en pannlampa och kollade att radion hade fräscha batterier. Jag valde P1, men skulle förmodligen gå över till P2 framåt kvällen. Mörkret började lägra sig och jag tände värmeljusen och stormlyktan.
Jag vet inte vad det beror på, men varje gång det händer en lagom svår situation, så känner jag mig utmanad. Det finns praktiska problem som ska lösas och efter att det ena efter det andra är löst så infinner sig en svårslagen tillfredställelse. Jag hittade en väg ut och förbi också det.
Att vara utan ström i tio timmar är naturligtvis en bagatell jämfört med de verkligt tråkiga sakerna som sker i vår värld just nu. Och det är viktigt att understryka att det aldrig går att jämföra med de verkliga händelserna. Icke desto mindre. När grannarna fått sitt vatten och värmt vällingen och jag ätit korven, och när mörkret lägrat sig, var det rofyllt att sitta framför brasan i öppna spisen. Jag hade P2 med klassisk musik svagt i bakgrunden. Jag hade pannlampan på huvudet, en kopp te på soffbordet och jag läste Jan Guillous Den som dödade helvetets änglar. En bok jag både uppskattar och irriteras över eftersom han återberättar gamla romaner som jag redan läst.
"MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har tydliga rekommendationer om vad varje hushåll alltid bör ha hemma för att man ska klara sig i 72 timmar. Vatten, batterier, konserver, kontanter, kokmöjligheter bland annat. Efter strömavbrottet i tisdags tror jag mig kunna säga att jag skulle klara mig."
En annan gång när det var extraordinärt, men inte direkt farligt, var när vi hade möte i Poneloya på Nicaraguas västkust. Vi var ett tjugotal hjälparbetare på plats. Det var under vårens stormar och det hade gått ut en varning om att kustsamhället eventuellt skulle drabbas av stormvindar som kunde slita taken av husen, som kunde skapa stora vågor som kunde dra in över stränderna.
Utöver rollen som journalist var jag säkerhetsansvarig och efter att jag och koordinatören hade konfererat beslutade vi oss för att evakuera alla in till den närliggande staden León. Vi packade i hast, satte oss i bilarna och for iväg. Blåsten hade tilltagit betydligt, men det var ingen påtaglig fara än. Vi ordnade med ett hotell där det också fanns möjlighet att fortsätta med mötet.
"Jag vet inte vad det beror på, men varje gång det händer en lagom svår situation, så känner jag mig utmanad. Det finns praktiska problem som ska lösas och efter att det ena efter det andra är löst så infinner sig en svårslagen tillfredställelse. Jag hittade en väg ut och förbi också det."
Den senaste tidens världshändelser har satt fokus på att vi alla måste vara förberedda att klara oss utan samhällsfunktioner i tre dygn. MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har tydliga rekommendationer om vad varje hushåll alltid bör ha hemma för att man ska klara sig i 72 timmar. Vatten, batterier, konserver, kontanter, kokmöjligheter bland annat. Efter strömavbrottet i tisdags tror jag mig kunna säga att jag skulle klara mig. Jag har visserligen inga kontanter, och maten i kyl och frys skulle på sikt bli dålig. Icke desto mindre har jag konserver och kokmöjligheter, jag har tillgång till vatten och jag kan värma upp stugan. På så sätt är jag nöjd. Över tid skulle det emellertid inte fungera. Det skulle kräva mer omfattande prepping.
När vi på kvällen kollade nyheterna såg vi att den väntade stormen uteblivit. Kustsamhället var inte drabbat. Inga tak hade blåst av och inga stora vågor hade kommit sköljande in. Vår evakuering var på så vis fullständigt meningslös. Likafullt kändes den rätt. Vi agerade utifrån värsta scenario, och det är kanske bättre att göra det en gång för mycket än en gång för lite.
"Jag gick ut till vedboden och högg upp några klabbar jag kunde tända med. Jag bar in det upphuggna och mer ved och tände i spisen."