"Offrets personnummer och bank hade de tagit reda på innan. Förvånansvärt många gick på bluffen, och många av dem kände sig dumma och ville inte alltid anmäla brottet eller ens berätta om det", skriver krönikören.
I september 2020 började jag arbeta som presstalesperson på polisen i region Öst. Det var ett intressant jobb, men ganska annorlunda mot tidigare arbeten. Som journalist går jobbet i mångt och mycket ut på att ställa frågor, medan man som presstalesperson ska svara på frågor. Ombytta roller alltså.
Säkerheten var rigorös. För att ta sig in till arbetsplatsen var man tvungen att passera fyra dörrar med kort och personlig kod. Vanliga poliser hade inte tillträde till arbetsplatsen, som förkortades RLC, regionledningscentralen, hjärtat av det pågående polisarbetet. I den tidigare gymnastikhallen satt ett åttiotal telefonoperatörer och svarade på alla 112-samtal. Allt registrerades i realtid och arbetsledare för hela styrkan var ett vakthavande polisbefäl som satt i ett eget rum.
Jag satt i rummet bredvid och förväntades hålla koll på alla ärenden av dignitet så att jag kunde svara på journalisternas frågor. Jag förväntades också svara utifrån vad som var bäst för det pågående polisarbetet och det var jag tvungen att stämma av med polisbefälet, och de gjorde ofta olika bedömningar. Ett befäl tyckte det var okej att berätta mycket, medan ett annat tyckte att locket borde läggas på. I början berättade jag inte mycket alls.
Under hösten ökade antalet bedrägerier mot äldre. Det hade säkert med pandemin att göra, när en stor del av befolkningen satt hemma i karantän. Det fanns lite olika tillvägagångsätt, men de gick oftast ut på att lura det äldre offret att logga in på sin bank med BankID, så att den som ringde upp kunde "hjälpa till" att lösa det påhittade problemet. Offrets personnummer och bank hade de tagit reda på innan. Förvånansvärt många gick på bluffen, och många av dem kände sig dumma och ville inte alltid anmäla brottet eller ens berätta om det.
Polisregion Öst består av tre län. Södermanland, Östergötland och Jönköpings län. Genom länen skär E4:an och det gick att se hur bedragarna betade av de större städerna utmed Europavägen. Nyköping, Norrköping, Linköping och Jönköping. Vi gick ofta ut och varnade, men brotten fortsatte och de gjorde mig extra beklämd. Den på sjuttio- och åttiotalet notoriske bankrånaren Clark Olofsson ska ha försvarat sig med att han inte stal från någon privatperson, att det var bankens pengar han stal, och det går väl att diskutera, men i fallen med åldringsbedrägerierna är det synnerligen personligt, någon lurar av en person dess besparingar medan de pratar med personen. I mitt tycke är det ett särskilt avskyvärt brott.
Människor i alla åldrar utsätts för försök till bedrägeri. I veckan berättade vi om Vimmerbyföretagaren Aina Wiger, 34, som turligt nog lyckades avstyra försöket.
I måndags kunde Vimmerby Tidning berätta hur Aina Wiger råkat ut för ett försök till telefonbedrägeri. Hon lyckades avstyra det. I artikeln berättar hon att hon kände sig dum, men jag gissar att hon också kände sig personligt förorättad, att hon tog det personligt. Aina Wiger tillhör inte de äldre invånarna i Vimmerby kommun, så det kan drabba vem som helst. Det är likafullt de äldre medborgarna som bedragarna oftast ger sig på. De som kanske inte är helt bekväma med ny teknik och som blivit uppfostrade till att lita på sina medmänniskor.
I artikeln kunde vi också berätta att det enligt Polismyndigheten begicks över femtontusen telefonbedrägerier mellan januari och september 2022. Det är över femtio bedrägerier per dag, och förmodligen är det en mångmiljonindustri. Utöver det är brotten svåra att utreda och sällan går det att lagföra brottslingarna, som det heter på polisspråk.
I november 2020 lyckades polisen emellertid få fatt i en bedragare. Det var i Jönköping. Och tillvägagångsättet var lite annorlunda, möjligen lite klantigare också. Den äldre kvinnan hade blivit uppringd av en person, som påstod sig ringa från ett telefonbolag. Personen kunde berätta att kvinnan betalat sin telefonräkning två gånger och att telefonbolaget behövde ha hennes kortnummer så att de kunde föra över pengarna. Nu slumpade det sig att bolaget, som av en händelse, hade en medarbetare i bostadsområdet som kunde komma förbi och rätta till den dubbla betalningen.
"Det är likafullt de äldre medborgarna som bedragarna oftast ger sig på. De som kanske inte är helt bekväma med ny teknik och som blivit uppfostrade till att lita på sina medmänniskor."
Strax efter telefonsamtalet ringde det på dörren. Medarbetaren presenterade sig, höll fram en korthållare och bad kvinnan sticka in kortet, slå in sin kod, så skulle snart pengarna vara överförda. Men något krånglade, och efter ett par försök sa medarbetaren att täckningen var dålig, att han behövde gå ut på gatan och se om täckningen var bättre där. Han försvann, och när han varit borta på tok för länge ringde kvinnan polisen.
En polispatrull ryckte ut. De åkte till områdets bankomater, och vid en automat hittade de en man som stämde ganska väl överens med signalementet. När de grep honom kunde de snabbt konstatera att han hade kvinnans bankkort på sig. Jag jobbade den kvällen och kunde följa hela händelseförloppet på skärmen. Från att brottet anmäldes, patrullen ryckte ut och mannen kunde gripas. Det kändes väldigt tillfredsställande. I alla fall en bedragare som åkte dit.
