Drygt en månad har gått sedan Marina Pavliuchenko och hennes dotter lämnade Ukrainas krigshärjade huvudstad.
– Det flög raketer och det bombades. Hela tiden kom alarmsignaler om att vi skulle gå ner i skyddsrum, säger Mariana Pavliuchenko via Otilia Tarlapan, som hjälper Vimmerby Tidning att tolka intervjun till svenska.
Den lilla familjen tog sig först till en annan del av Ukraina, där de bodde hos bekanta i en vecka. Därefter gick resan vidare till Polen, där de tog flyget till Växjö.
I Småland, närmare bestämt på Tveta gård utanför Mörlunda, hade Folke Pleijert och Jennie Knutsson bestämt sig för att erbjuda boende till flyktingar.
Nu har Marina Pavliuchenko och hennes dotter bott på gården i snart tre veckor.
– Vi trivs här. Det är lugnt och bra, säger Marina Pavliuchenko som fortfarande tycker att det känns konstigt att inte höra flyglarm.
Tanken var att Marinas syster och hennes tre barn också skulle ha kommit till Tveta gård, men de har ännu inte lämnat Ukraina. Marina har även sin mamma kvar i hemlandet.
– Vi håller kontakten med de som är kvar. Vi tittar på nyheter och är oroliga. Det är hemskt, man vill att kriget ska ta slut.
Före kriget jobbade hon inom skönhetsindustrin, och hon hoppas kunna försörja sig själv även i Sverige.
– Jag är beredd att jobba med vad som helst och vill lära mig språket.
Vad visste du om Sverige innan du kom hit?
– Jag hörde att Sverige var ett fint och trevligt land. Tanken var inte att vi skulle åka hit, men omständigheterna gjorde att vi kom hit, säger Marina Pavliuchenko som uttrycker stor tacksamhet till både Sverige och familjen i Tveta som tagit emot dem.
Dottern Mariana, som går i skolan på distans, trivs också i Sverige.
– Det är roligt här och huset är fint, säger åttaåringen som berättar att hon har fått flera nya kompisar.
– En av mina kompisar är Helmer.
Folke Pleijert berättar att Helmer är hans äldste son.
– Det skiljer bara tre månader mellan dem. Det tog 20 minuter, sedan stod de och kastade slajm till varandra.
Marina Pavliuchenko vet inte om familjen kommer att kunna återvända till Ukraina.
– Självklart skulle jag vilja att kriget tar slut, men nu gäller det att klara vardagen, säger hon och berättar att de i första hand hoppas kunna leva ett vanligt liv i Sverige med jobb och skola.