Thereses mormor är 89 år. Den senaste tiden har hon blivit helt blind och hon lider även av lungsjukdomen kol och har en hel del ångest. Hon hade den högsta nivån av tillsyn från hemtjänsten, men familjen kände att det inte räckte.

– Hon behöver ha folk omkring sig hela tiden och vi ville ju att hon skulle ha det bra den sista tiden i livet, säger Therese.

Hennes mormor kan heller inte ta sig upp ur sängen på egen hand. Hon behöver helt enkelt hjälp med allting i vardagen.

LÄS ÄVEN:"Vi måste ta till oss av det här"

Tyvärr har inte situationen på boendet blivit den som vare sig mormodern eller familjen hade förväntat sig.

– När jag kom dit förra gången rann bägaren över. Jag ringde på dörren och gick in för att hänga av mig jackan. Då hör jag att hon ligger och gråter och ber till gud: ”Kan ingen komma, käre gud, kan ingen komma.”

Therese går fram och stryker sin mormor över kinden och säger: ”Mormor, det är Tessan.” Till slut lugnar hon ner sig.

– När jag kom dit kände jag också att det stank urin och mormor hade fortfarande nattlinnet på sig, trots att klockan var halv fem på eftermiddagen.

Therese berättar att hon hunnit sitta hos sin mormor en timme innan någon ur personalen kommer för att titta till henne och då säger Therese till om att det kanske är dags att byta den nedkissade blöjan.

– Då får jag svaret att hon kommer snart igen för att servera maten och kan göra det då. Men det tar ytterligare 35-40 minuter. Jag kan bara tänka mig hur lång tid det känns för min mormor som ligger där i mörkret och inte har någon tidsuppfattning.

Efter händelsen skrev hon ett inlägg på Facebook som blivit väldigt läst och spridit sig. Nu ska hon, tillsammans med andra engagerade, starta en namninsamling som kommer att avslutas med en demonstration eller manifestation.

Therese tycker inte att det vare sig är äldreboendet eller personalen som bär ansvaret för bristerna. Hon vill se en förändring av hela systemet.

– Personalen som mormor fått är fantastisk, det är deras arbetsförhållanden som är ohållbara. I veckorna funkar det hyfsat, men på helgerna är det fruktansvärt. Då är det en person på åtta brukare. Det är knappt att de hinner med det vardagliga, hur ska de då hinna med det sociala?

Hon berättar att de varit med om att det dröjt flera timmar innan någon ur personalen kommit för att titta till mormodern och att personalen vid flera tillfällen inte kommit när de larmat.

– Det är helt orimligt att det ska vara så här. Hjärtat som slår där inne i mormors kropp är detsamma som förr. Hon brukar säga att ”Kroppen är förbrukad, men själen blir inte gammal.”