"Det är många byggnader som har tejp på fönstren, för att hålla ihop trasiga rutor efter explosioner", berättar Natasha. Här en bild från ett tågfönster som tejpats.
– Det är väldigt rörande. Först kände vi någon slags eufori, som om kriget redan var slut, för vi var väldigt, väldigt glada. Jag har nästan känt mig lite skyldig för att jag varit så glad, svarar Natasha på frågan om hur det kändes att återförenas med sin pappa, släkt och vänner som stannat i Poltava.
Vimmerby Tidning har tidigare berättat om Natasha Dmytrenko, som tillsammans med sin mamma, mormor och tre andra kvinnliga släktingar lämnade hemstaden Poltava i östra Ukraina och reste tvärs över landet till Uzhgorod. För en vecka sedan återvände familjen hem.
– Vi ville vänta och se vad som hände den 9 maj, eftersom det är ett viktigt datum för Ryssland (segerdagen reds. anmärkning). Det var några missilattacker, men vi såg att vi kunde ge det ett försök och vi bokade biljetter, säger Natasha och fortsätter:
– Det var en strategi för många människor, för det var en tredjedel av Urghozods population som bara försvann. Folk återvänder till sina städer om de kan, så vi är inte så unika.
Vad var det som gjorde att ni valde att återvända hem?
– Vi började tänka på det under andra hälften av april. Vi längtade hem mycket och kollade situationen i Poltava och alla våra vänner sa att de mer eller mindre levde sina liv som vanligt. Det ser läskigare ut när man är långt ifrån, säger hon och förklarar att en annan faktor var utvecklingen där ryska trupper drog sig tillbaka.
Den 86-åriga mormoderns hälsa spelade också in.
– Hon behövde få komma hem.
"Det känns väldigt bra och annorlunda på något sätt samtidigt. Staden lever sitt liv, caféer, restauranger och affärer fungerar som vanligt" berättar Natasha.
Natasha berättar att Poltava varit relativt förskonat från strider, ryska trupper har äntrat den norra delen av regionen men aldrig nått staden. Däremot förekommer det luftattacker. På den 22 timmar långa tågresan hemåt så fick tåget stanna på grund av flyglarm, en av landets största oljedepåer som finns i en närliggande stad till Poltava, besköts.
– Det sköts runt tolv missiler mot den. På grund av att de förstör den här depån i Ukraina, så har vi ett väldigt stort problem med bensin, det finns nästan inte. Många bensinstationer fungerar inte eller fungerar bara två timmar om dagen.
Trots att läget är relativt lugnt i Poltava så märks kriget av i vardagslivet. Natasha berättar: "Jag såg en riktad annons på instagram. Det var en städfirma som listade sin service. ”Vi städar efter renovering, och massa olika saker. Vi städar också efter bombbeskjutning".
Staden Poltava är både sig lik och inte. Caféer, restauranger och butiker är öppna som vanligt. Men flera gånger om dagen hörs flyglarm och stora järn- och betongfundament – för att stoppa stridsvagnar, anti-tank-igelkottar, som Natasha kallar det, är utplacerade.
– Vi har inte brist på mat och varor i butikerna, som vi hade under de första veckorna av kriget. Men det är utegångsförbud på kvällarna och alla lampor släcks vid klockan 21. Hela stan är mörk då.
Det rör sig mer människor i staden – det är många som tvingats fly från närliggande Charkiv- och Sumo-regionen, och det märks på långa köer vid platser för humanitär hjälp.
– Det är så många människor som har förlorat sina hem, så jag tänkte att får jag chansen att leva hemma så vill jag ta den. Kanske är det lite patetiskt, men att bara leva ett vanligt liv känns lite som ett motstånd. När någon vill förstöra ens vanliga liv eller förstöra dig, så försöker man leva emot det. Jag ser det nästan lite som ett uppdrag nu.
Natasha berättar att det känns surrealistiskt hur kriget har letat sig in i vardagen.
– Jag såg en riktad annons på sociala medier. Det var en städfirma som listade sin service: ”Vi städar efter renovering, och massa olika saker. Vi städar också efter bombbeskjutning”.
"Anti-tank-hedgehogs", kallar Natasha hindren som placerats ut i staden.