Elin fick flera tips om företag som behövde folk, bland annat Frödinge mejeri. Här jobbar hon skift sedan en tid tillbaka. "Jag har aldrig jobbat inom industri tidigare, men trivs. Att ha ett jobb gör jättestor skillnad."
"Det är läskigt att visa att man är fattig, men jag kände att nu får det vara nog, någonstans måste jag fixa ett jobb."
Så sa Elin Gonzales, 27, när vi sågs i slutet på april, för en intervju hon ställde upp på av två skäl. Dels ville hon visa hur en vanlig barnfamilj kan få det tufft ekonomiskt, dels hade hon en förhoppning om att det kunde leda till jobb. Check på båda, kan vi konstatera.
Vi ses vid samma köksbord som då. Med en väsentlig skillnad. Den här gången ska Elin snart åka till jobbet.
– Jag har fått jobb på Frödinge mejeri och trivs jättebra. När jag fick första lönen blev jag nästan chockad, jag har ju varit van att inte ha någon inkomst, så det kändes som jättemycket pengar.
När hon gick av andra föräldraledigheten vid årsskiftet visade det sig att det som tidigare varit lätt blivit svårt. Tidigare hade hon fått vikariat inom den kommunala omsorgen, något som funkat bra i kombination med det egna företaget där hon kan jobba flexibelt. Sedan blev det skralt med jobb.
"Jag får inte ens ihop till en halvtid", sa hon då. Och på grund av regelverket kring det egna företaget, där hon inte tar ut lön, fick hon inte A-kassa.
Reaktioner och jobbtips strömmade in.
– Det tog nog inte mer än två minuter efter att artikeln publicerats innan jag fick första samtalet. Jag fick tips om olika arbetsplatser där det behövdes folk och det var flera som tipsade om just Frödinge mejeri. En av tjejerna som om skrev till mig är en av mina kollegor nu, vi går dessutom samma skift och har barn på samma förskola. Det är kul att ha arbetskamrater.
Jobbet gör skillnad.
– Jättemycket. Men man håller ändå hårt i pengarna, om inte annat för att kunna spara lite. Det sitter väl i ryggmärgen. Jag och min man ses inte så mycket i och med att jag jobbar skift. Men jag har hellre det problemet än inte råd att köpa mat.
"Det blev mycket diskussioner om hur jag har råd att färga håret, mina piercingar, tatueringar, om jag var snygg nog att sälja sex", säger Elin.
Det finns en baksida. Mörkret i kommentarsfälten på nätforumet Flashback, där allt, från "skaffa en tvåa med bäddsoffa" och andra råd, grundade på mer eller mindre medvetna missuppfattningar, till grova sexuella kommentarer, kränkningar och personliga påhopp gav bismak.
Elins situation blev hett diskussionsämne.
– Just nu 494 kommentarer och 42 sidor. Det har gått i vågor, nu är det igång igen, fast inte i samma skala. Jag läser allt. Fast jag kanske inte borde. Men det handlar ju om mig. Jag hade förväntat mig att det kunde bli en grej, men inte så stort.
Värdet på huset. Gardinerna i köket. Hennes hårfärg. Piercingar. Makarnas årsinkomster bakåt i tiden – allt har synats in i sömmarna.
– Först skrattade jag mest. Men efter ett tag, när jag fattade att folk la ner tid på att försöka ta reda på exakt allt om oss, kändes det ganska obehagligt. Man går från att skaka av sig och tycka att det är lite töntigt, till att nästan tvivla lite på sig själv. Egentligen visste de ju ingenting.
"Kommentarerna om mitt uteseende kunde jag skratta åt, men det blev obehagligt när de började diskutera detaljer om vårt liv. De trodde de hade koll på allt, men egentligen visste de ingenting."
I början ville hon gå in och förklara. Svara de som räknade hennes tatueringar att hon inte skaffat en enda sedan hon fått barn, förklara att hon inte prioriterat hårfärg under de månader de hade det som värst, och att hon när hon färgar håret gör hon det hemma, för en hundring. Berätta att den dyra, men nu trasiga, utställningsbilen som folk tyckte de kunde sälja hade hennes man byggt tillsammans med sin pappa, som inte längre lever.
”Gör det inte”, rådde kompisarna.
– De skulle bara hitta något annat att klaga på. Det är det enda jag kan gissa att de får ut av det, att hitta fel.
Vad tror du provocerar så hårt?
– Jag vet inte, för en del verkar det räcka med att man ser lite annorlunda ut. Det började direkt, efter första inlägget med kommentaren från en som inte ens läst artikeln: ”Låt mig gissa utan att öppna länken, hon är tjock med färgat hår, tatueringar, snusar och röker?” Sedan var det igång. De har hakat upp sig på det, jag blir en ”feministfitta med pottfrisyr” som ”ser helt jävla CP ut”.
– De reagerar på att vi har ett vanligt liv, vi bor i ett hus, vi har bilar. Det är ju det som är grejen, även vanliga barnfamiljer kan få det tufft på ganska kort tid. Men det syns inte så ofta utåt, för man skäms för att visa det. Det är ju inte så att vi alltid varit fattiga. Det var de här månaderna det var svårt för oss.
I andra vågskålen finns värme och omtanke. Elin berättar om stödet hon och familjen fått.
– Det var ju inte att folk skulle swisha pengar till mig som var avsikten, vilket en del tror på Flashback, men det har hänt. Och några har lämnat presentkort. Man blir så oerhört tacksam över att folk har så stort hjärta, men samtidigt är det svårt att ta emot.
Att det kan bli en ny svallvåg när hon berättar om hatet på nätet är hon förberedd på.
– Om jag är rustad för det vet jag inte. Men jag har i alla fall gått stärkt ur det här.