Appar dĂ€r man kan âvĂ„ga frĂ„ga anonymtâ kan leda till krĂ€nkningar och utmaningsleken som pĂ„stĂ„s ha lett till att barn skadat sig sjĂ€lva och andra har lett till att skolor i flera kommuner gĂ„tt ut med varningar till förĂ€ldrar. DĂ€ribland Vimmerby, dĂ€r Vimarskolan tidigare i veckan informerade vĂ„rdnadshavarna om fenomenen, som nu sprids bland barn i Vimmerby.
Fredrik Wallén, kommunpolis i Stockholm, har i flera Är jobbat mycket med unga och hot och trakasserier pÄ nÀtet. Han tycker det Àr bra att vuxna Àr vaksamma och ser gÀrna att skola och förÀldrar Àr delaktiga tillsammans.
â Livet pĂ„ och utanför nĂ€tet hör ihop. Min grundregel Ă€r att alla mĂ„ste förstĂ„ att det som inte Ă€r okej att sĂ€ga eller göra i verkliga livet inte heller Ă€r det pĂ„ nĂ€tet, det Ă€r inte alltid sjĂ€lvklart för en generation som vuxit upp med sociala medier som en naturlig del av livet. Jag brukar ta exemplet att lika olagligt som det Ă€r för en 16-Ă„ring att hota en annan mĂ€nniska till livet i kön till McDonalds, lika olagligt Ă€r det att göra det pĂ„ nĂ€tet.
Helena Meyer, utbildare pÄ Friends, tycker att man ocksÄ mÄste vara försiktig och inte dela varningar i ren panik.
â MĂ„nga av de hĂ€r företeelserna fungerar som kedjebrev och spökhistorier gjorde Ă€ven nĂ€r vi var barn. De Ă€r till för att skrĂ€mma upp den som fĂ„r det och fĂ„ den personen att dela vidare. TyvĂ€rr har det blivit sĂ„ att det delats ogenomtĂ€nkta varningar med lĂ€nkar till sidor som kanske inte Ă€r faktabaserade, och som skrĂ€mt upp ett stort antal förĂ€ldrar. RĂ€dsla Ă€r inget man ska agera pĂ„, det blir sĂ€llan bra.
Hur ska skola och förĂ€ldrar agera nĂ€r man mĂ€rker att den hĂ€r typen av appar eller utmaningar cirkulerar bland barnen?â Ha en stĂ€ndigt pĂ„gĂ„ende dialog om nĂ€tet, prata om att det finns mĂ€nniskor som vill skrĂ€mmas och sĂ€g att barnen ska berĂ€tta om de ser nĂ„got otĂ€ckt sĂ„ hanterar vi det tillsammans. Men jag tycker ocksĂ„ det Ă€r viktigt att barn som aldrig hört talas om det hĂ€r kanske inte heller behöver veta det, man gör barnen en otjĂ€nst med skrĂ€mmande detaljer om saker de inte kommit i kontakt med. RĂ€dsla smittar.
Svarar nĂ€tmobbningen för en stor del av de trakasserier barn och unga utsĂ€tts för?â Det skulle jag inte sĂ€ga. Det vanligaste stĂ€llet barn kĂ€nner otrygghet pĂ„, Ă„tminstone i skolan, Ă€r toaletterna och omklĂ€dningsrummet. Ibland kommer nĂ€tkrĂ€kningar högt, för det finns sĂ„ klart skolor dĂ€r man har mer problem. Man ska inte förringa problemen med nĂ€tet, men heller inte göra det större Ă€n vad det Ă€r.
Jonas Söderlund, kurator pÄ Bris enhet för stöd online, kommer ofta i kontakt med barn som berÀttar att de stött pÄ obehagliga saker pÄ nÀtet, men inte vÄgar berÀtta för sina förÀldrar.
â De tror att det ska fĂ„ konsekvenser eller att mamma eller pappa ska ta mobilen. Vi mĂ„ste tĂ€nka proaktivt och jag tror mycket pĂ„ att uppmuntra barn till kĂ€llkritik, till normkritik, inte ta skit frĂ„n nĂ„gon, lyssna pĂ„ sin magkĂ€nsla â och nĂ€r nĂ„got kĂ€nns lĂ€skigt veta att de alltid kan och ska sĂ€ga till en vuxen. Vuxna behöver skaffa mer kunskap, Ă€ven om det kan tyckas enklare att bara sno mobilen och stĂ€nga ner en app Ă€r det inte sĂ„ man skapar förtroendefulla relationer.
Jonas Söderlund ger rÄdet att inte bara lyfta fram det dÄliga som finns nÀr man pratar digital vardag med sina barn.
â Det finns massor av bra saker pĂ„ nĂ€tet, kompisar, kunskap, pepp och stöd. För de flesta barn Ă€r det en trygg plats för de Ă€r sĂ„ smarta och bra pĂ„ att navigera, bĂ€ttre Ă€n vuxna. Det Ă€r ofta glappet som stĂ€ller till det.