Hemgårdarnas BK väntar för VIF i premiären.
För några dagar sedan skrev vi om Ahmed Tarabeih och vad han hade drabbats av. Då orkade han inte prata själv, utan informationen vi fick förmedlades av VIF-tränaren Fredrik Falkevall, som varit i tät kontakt med honom sedan han började få bekymmer med sin vad.
Nu orkar Ahmed Tarabeih själv berätta om vad som hänt.
– Just nu ligger jag hemma i sängen och bara tar det lugnt.
...och kollar på OS, eller?
– Haha, nä, det är inget för mig. Det ska väl vara fotbollen i så fall, men det är inte lika kul när det är U21, typ.
Det hörs tydligt att den rappe ytterspelaren är på bättringsvägen.
Värre var det för en vecka sedan och de efterföljande dagarna.
– Då mådde jag inte alls bra. Det var så jobbigt, med smärtan, den höga febern och att jag inte fick någon klarhet i vad det var för något.
För att göra historien någorlunda kortfattad så kan vi berätta att Ahmed Tarabeih besökte olika sjukhus akut flera dagar i sträck för sin alltmer onda och svullna vad.
– Läkarna sa att de nästan var säkra på att det rörde sig om en kraftig blödning eller muskelbristning. Jag var själv tveksam eftersom jag haft såna tidigare i min karriär. Jag ville verkligen att de skulle ta ultraljud, men det ville de inte.
– Till slut gick de med på det och då konstaterade de att jag fått en blodpropp. Senare fick jag ta ett ultraljud till så att det inte hade spridit sig vidare i kroppen. Jag fick antibiotika och skulle höra av mig om det inte hade blivit bättre inom ett par dagar. Men det blev bara värre. Det var ett helvete och smärtan var tio av tio. Till slut fick de lägga in mig på sjukhuset. Där låg jag inlagd i fyra dagar.
Nu har det vänt. Medicinen har gjort sitt. Proverna är bra. Febern är borta och infektionen går åt rätt håll.
Vad gäller nu?
– Jag får blodförtunnande och tar två sprutor i magen varje dag. Dem tar jag själv.
Hur är det?
– Det går faktiskt bra. Vissa kan säkert tycka det är lite otäckt att sticka på sig själv, men för mig funkar det bra.
Han vet inte hur länge han kommer att få ta sprutorna.
– Läkarna sa till mig att det inte var ärftligt och det var ju bra. Om jag har förstått det rätt och om allt går bra så får jag ta medicin i sex månader.
Vet du varför du drabbades av en blodpropp. Det är väl inte så vanligt i din ålder och med tanke på att du är så vältränad?
– Nej, de vet inte varför. Det kan de inte svara på. Jag har säkert ställt frågan tio gånger. Läkarna säger att man kan få en propp om man sitter mycket stilla eller under långa resor. Men jag sitter aldrig stilla, utan det kan röra sig om otur helt enkelt.
Redan nu börjar 22-åringen snegla åt fotbollen igen. Han är sugen, men det kommer att dröja en tid innan han på allvar kan snöra på sig fotbollsskorna igen.
– Läkarna har sagt åt mig att börja ta långpromenader och sedan trappa upp det mer och mer beroende på hur jag mår. De har sagt att jag kan börja spela fotboll igen bara jag är försiktig, säger Tarabeih och fortsätter:
– Risken är om jag får en smäll när jag tar blodförtunnande. Mina medspelare i VIF måste veta att de ska lägga ett tryckförband direkt om jag skulle få en smäll eftersom jag får blödningar jättelätt.
Ahmed utesluter inte spel i höst, men är medveten om att vägen dit just nu är ganska lång.
– Jag har tappat mycket och det kommer ta sin tid, men känner jag mig rätt så kommer jag att spela. Jag hoppas det. Det är jobbigt att bara gå hemma utan att göra något.
På fredag har Vimmerby höstpremiär borta mot Hemgårdarna. Då är Ahmed Tarabeih troligen på plats – som åskådare.
– Visst har vi flera bra spelare borta, men vi håller ändå hög klass både offensivt och defensivt. Vi kan vinna matchen, men jag tror inte att vi ska sätta lika hög press som vi brukar.
För egen del kan han börja pusta ut. Allt tyder på att det värsta är över.
Ahmed tycker att det får räcka. Att han haft sin beskärda del av sjukdomar och skador de två senaste åren.
– Tidigare har jag egentligen aldrig drabbats av något. Jag har knappt ens varit skadad. Nu har allt nästan kommit på en gång. Förra året tvingades jag operera bort halsmandlarna. I våras fick jag troligen “femte sjukan” (virussjukdom), en bristning i en baksida och så nu det här. Det får vara nog nu.