Det känns tydligt att det är något i luften. 

Inte våren då, utan något helt annat. 

Det är något där, en förväntan eller bara en känsla som är svår att ta på eller beskriva. 

Jag känner igen den. Allt som oftast är den relaterad till något stort i sportsammanhang. Något alldeles extra. Ungefär som när Sverige mötte Brasilien i VM-semifinalen 1994. Eller alla gånger då jag tillsammans med farsan låg i ena soffan framför TV:n och tokladdade för Wimbledon-final med Björn Borg. 

Det känns just nu, i skrivande stund, som att tiden kryper fram. Minut för minut. Man vill bara att det ska vara dags. Att matchen ska sätta igång. Ta bort den där anspänningen från kroppen. För det ska villigt erkännas. Det här är speciellt även för mig.

Trots att jag på ganska nära håll följt det här laget, den här resan, har jag faktiskt svårt att riktigt förlika mig med att Vimmerby Hockey kan spela i Allsvenskan nästa säsong. Att då få möta lag som SSK, Mora, mäktiga Djurgården eller Brynäs. 

Det känns, ja...på något sätt overkligt att det kan bli så. 

Och det är inte långt borta. 

Hur det än slutar så har det, för att ta till samma uttryck som kollega Lidesjö valde i dagens matchguide:  "Been one hell of a ride". Till och med jag som har klara brister i det engelska språket efter att av någon outgrundlig anledning valt tyska på gymnasiet före engelska, förstår vad han menar. 

Då var dags att titta på klockan igen. Den segar sig fram. 12:11, 12:17, 12:29...men för h-vete! 

Lugn.

Hur spelarna i VH känner sig i detta nu kan jag bara gissa mig till. Det måste vara alla typer av tankar och känslor som far genom deras huvuden och kroppar. Jag tror faktiskt inte det går att lura sig själv, trots att man kanske säger så eller vill det. De vet precis som alla andra att det är nu det ska avgöras. Det är nu det ska ske. Att det är en av karriärens största matcher som snart väntar. 16:00. 

Oavsett vilket gäller det att hantera det som vilken match som helst, eller i vilket fall försöka göra det. 

***

De vet en sak. 

De kommer ha enormt stöd från läktarna. 

De vet också att de har rest sig och trotsat oddsen i snart sagt varenda match nu i slutet. 

Piteå: Trots att de i stora delar var överlägsna spelmässigt tappade de till 2–2 efter tappat mål i powerplay. I straffavgörandet satte Piteå sina två första straffar, VH pallade trycket och gjorde tre raka straffmål! Det finns knappt på kartan. Den poängen kan visa sig oerhört värdefull i slutändan. 

Hudiksvall: En taskig förstaperiod och underläge vändes till en helt nödvändig seger. 

Kristianstad: Spöket och fem raka torskar och inte ett enda mål på över elva perioder. Då...bang. 3–0 direkt, sen tryckte skåningarna gasen i botten och var sånär att utjämna innan Isac Göransson frälste laget med sätta 4–2 i öppen kasse. 

Brödernas/Väsby: "Say no more".  

Det finns onekligen en enorm styrka i det här laget. Att hela tiden kunna vända hotande nederlag till sin fördel. 

Det har de med sig inför superdramat i eftermiddag. 

Det är dags nu. Den sista striden. Den sista matchen. 

Ny titt på klockan...12:43. Det börjar banne mig närma sig.