Sedan 2015 har jag haft anledning att ha kontakt med äldrevården i Västerviks kommun genom att min mamma behövt sådan vård. Fram till hösten 2022 var det fråga om hemtjänst, som hon fick av ett hemtjänstföretag i Västerviks kommun. Därefter ett särskilt boende på Nätets särskilda boende i Västerviks kommun. Det har inte undgått mig att klagomål på hemtjänst med mera framförts i insändare och större artiklar i Vimmerby Tidning. Därför har jag känt ett behov att ge en annan bild av hur äldrevården kan fungera i den bästa av världar och enbart vad gäller min mamma.
Under åren då hon uppbar hemtjänst hade jag kontinuerlig kontakt med personalen. Utifrån ibland omöjlig arbetssituation med stress med mera gjorde man allt man kunde för henne. Det kunde vara små pratstunder, kom med en blombukett från sin egna trädgård med mera. Dessutom bemödade sig hemtjänstföretaget om att det inte skulle vara alltför många olika personer som kom till henne.
Så småningom blev det aktuellt för min mamma att flytta till ett särskilt boende. Hon bor nu på Nätets särskilda boende i Västerviks kommun. Jag och min familj har hela tiden imponerats av personalen på Nätet och hur man bemöter de boende där. Det är fråga om demenssjuka personer. Trots detta har personalen en förmåga att ta tillvara den lilla återstående förmågan som finns kvar. Det kan vara fråga om att de boende får baka med mera. Vi har sett och hört vilket personligt bemötande personalen har mot de boende. Man gör det möjliga av en ganska omöjlig situation.
Det är naturligtvis så att det finns olämpliga anställda inom äldrevården, men det finns det ju inom alla yrkeskategorier. Det har vidare framkommit att lönerna till anställda är låga och att arbetet inte uppskattas efter förtjänst. Jag kan inte annat än att hålla med om detta. Om det fortfarande stämmer så har anställda inom äldrevården i Västerviks lägst löner i hela landet. Det är klart att man skäms om detta stämmer och som boende i Västerviks kommun. Det hjälper ju föga att ansvariga, alltifrån politiker till ansvariga chefer, uttrycker att de ska ta höjd i frågan, att de ska lyfta frågan, att detta ska åtgärdas i närtid eller att detta är helt oacceptabelt.
Något som jag också har förstått är ett dokumentationsraseri som är ett resultat av uppföljningssystemet som kallas NPM, New Publish Management. Om detta används i Västerviks kommun vet jag inte. Om så är fallet undrar jag hur stor del av arbetstiden för vårdpersonalen som går att rapportera hur många minuter man lagt på olika moment och som tas från kärnverksamheten. Professor Jonna Bornemark har beskrivit detta sin bok, Det omätbaras renässans 2018. Se sid. 30 och sid 57 i boken. Finns inte tilliten till vårdpersonalen kvar längre?
Lönesättning är en svår fråga. Det kommer fortfarande att finnas mindre lämpliga personer inom äldrevården även om man höjer deras löner rejält. Jag tror dock att ett uppvärdering ändå kommer att göra att många fler skulle söka sig dit. Det handlar om pengar, men också värdering av deras arbete. Sedan pratar man om individuella löner. Hur ska man värdera personal utifrån detta? Är det den som i det tysta gör en mängd saker för en vårdtagare eller är det den som håller sig framme i hopp om att kunna göra karriär? Frågan om individuell lönesättning ställer stora krav på dem som är satta att hantera frågan.
Sammantaget utifrån mina erfarenheter tycker jag att man kan kalla den vårdpersonal jag mött under åren för vardagshjältar.