Modig personal inom kommunens äldreomsorg har i flera omgångar slagit larm om brister. Nu senast kunde vi läsa i tidningen om hur personal på Borghaga inte hinner med de gamlas larm på natten. Svaret från ansvariga chefer och politiker blir det vanliga, om ekonomiska ramar och hålla hårt i pengarna. Man nästan väntar på kommentaren ”jag hör vad du säger, men…”
Varje gång media tar upp klagomål eller brister känns det som att budskapet från övre ort är att det handlar om olyckliga undantag. Men är det det? Nästa gång handlar det om något annat. En dotter som berättar om hur hennes mammas sista veckor i livet blev ovärdiga och smärtsamma, när inte olika instanser verkar kommunicera. En gammal rullstolsburen människa som lämnas av en busschaufför i vinterkylan på Vimmerby station när chauffören inte kan sköta en rullstolslift.
Bakom olycksfallen i arbetet, som lyfts fram, får man känslan av att det finns mera. Något som gör att utsikten att åldras i den här kommunen, utan anhöriga som kan hjälpa till när krafterna tryter, är obehagligt mörk.