"Kenny Fransson är en av dem som visat givmildhet. Inte bara för det att han samlar in kläder och mat som han kör ner till Ukraina, vilket naturligtvis är lovvärt, men också för att vara lyhörd på hemmaplan."
När jag var på reportageresa i Vietnam i januari 2000 fick jag av en slump möjlighet att träffa Hoang Van Cuong, den fotograf som tog bilden av den sista helikoptern att lämna amerikanska ambassaden i Saigon i april 1975. Bilden är känd som en av fyra bilder som berättar om Vietnamkriget, eller som det heter i Vietnam, Det amerikanska kriget, under sextio- och sjuttiotalet. De andra bilderna är den brinnande Kim Phuc, flickan som springer naken och brinner efter en attack av napalm, Saigons polischef, Nguyễn Ngọc Loan som avrättar FNL-kaptenen Bay Lap på öppen gata med blodet pumpande ur huvudet, och den buddistiske munken, Thích Quảng Đức, som häller bensin över sig och bränner sig till döds som protest mot det sydvietnamesiska styret.
För mig som hyfsat grön journalist var det en stor upplevelse att träffa en person som dels tagit den fantastiska bilden, men som också arbetat med alla berömda reportrar och fotografer som Michael Herr, Tim Page, Sean Flynn, som jag läst om och förmodligen idealiserat mer än nödvändigt. Genom att träffa Hoang Van Cuong var det som att jag också fick vara med, att jag var en av dem. Och Hoang Van Cuong var givmild, han bjöd in mig och bemötte mig som att jag var en av de som visste och varit med.
Att vara givmild är en svårt underskattad egenskap. Men den dyker upp med jämna mellanrum. Vimmerby Tidning har rapporterat om givmildhet ganska frekvent den senaste tiden. Kenny Fransson är en av dem som visat givmildhet. Inte bara för det att han samlar in kläder och mat som han kör ner till Ukraina, vilket naturligtvis är lovvärt, men också för att vara lyhörd på hemmaplan. När han upptäckte att de människor från Ukraina som redan finns i Vimmerby hade det svårt med mat och pengar så såg han omedelbart till att de fick hjälp. Men han gör det inte ensam, bakom honom finns andra givmilda människor som ger för att hjälpa.
Aspelands pastorat delar ut mat till behövande. Barbro Lundin Karlsson och diakon Birgit Johansson.
Förra veckan kunde Vimmerby Tidning berätta hur pastoratet i Hultsfred märkt av en ökad efterfrågan på hjälp till familjer som inte längre kan vända på kronorna något mer och hur restauranger, livsmedelshandlare och något bageri ställt upp och delat med sig. Vi kunde berätta hur diakonen Birgit Johansson och pensionären Barbro Lundin Karlsson ser till att samla in och fördela så mycket som möjligt.
Och i veckan hade någon givmild ”Anders” sett till så att en julgran på äldreboendet Granen fått batteridriven julbelysning. Något som fick en av de som bor där, Eva Dargins, ögon att tindra tillsammans med julbelysningen. ”Vi vill gärna veta vem som lämnat den så vi kan visa vår uppskattning”, sa hon till Vimmerby Tidnings reporter. Och möjligen hade ”Anders” läst i tidningen om sakernas tillstånd och bestämt sig för att här behövde något göras och sedan gjort det.
Eva Dargin är en av de boende på Granen i Vimmerby som gläds över att julgranen i foajén försetts med en belysning från en välgörare, som valt att vara anonym.
Under intervjun med Hoang Van Cuong frågade jag hur mycket han fotograferade nu, och han svarade att det inte blev så mycket, inget alls faktiskt. Han visade mig sitt kamerahus och jag noterade att vi hade samma märke på kamera, men framför allt att han inte hade något objektiv. ”Det är svårt att ta bilder utan objektiv”, sa han och ryckte på axlarna. Jag nickade. Några dagar senare bjöd han in mig på middag. Jag kände mig hedrad och hade köpt ett objektiv på andrahandsmarknaden. När jag skulle gå öppnade jag kameraväskan och räckte över det nyss inköpta objektivet. ”Jag har ju ett extra som jag sällan använder”, sa jag. ”Det är bättre att du har det.” Hoang Van Cuong log och tackade. ”Vi fotografer måste hålla ihop”, sa han. Jag nickade.
Ett möte med fotografen Hoang Van Cuong för 22 år sedan, då krönikören passade på att köpa något Hoang saknade, nämligen ett objektiv. Givmildhet eller en underliggande önskan att få vara med de stora elefanterna, det är frågan.
Jag vet inte om man kan kalla det givmildhet. Jag är rädd att det för mig handlade mer om att vilja tillhöra. Att försöka få vara med de stora elefanterna. Dessutom tror jag Hoang Van Cuong inte var så intresserad av att ta bilder längre. Han hade tagit de bilder han ville.