NĂ€r jag var pĂ„ reportageresa i Vietnam i januari 2000 fick jag av en slump möjlighet att trĂ€ffa Hoang Van Cuong, den fotograf som tog bilden av den sista helikoptern att lĂ€mna amerikanska ambassaden i Saigon i april 1975. Bilden Ă€r kĂ€nd som en av fyra bilder som berĂ€ttar om Vietnamkriget, eller som det heter i Vietnam, Det amerikanska kriget, under sextio- och sjuttiotalet. De andra bilderna Ă€r den brinnande Kim Phuc, flickan som springer naken och brinner efter en attack av napalm, Saigons polischef, Nguyá» n Ngá»c Loan som avrĂ€ttar FNL-kaptenen Bay Lap pĂ„ öppen gata med blodet pumpande ur huvudet, och den buddistiske munken, ThĂch QuáșŁng Äức, som hĂ€ller bensin över sig och brĂ€nner sig till döds som protest mot det sydvietnamesiska styret.
För mig som hyfsat grön journalist var det en stor upplevelse att trÀffa en person som dels tagit den fantastiska bilden, men som ocksÄ arbetat med alla berömda reportrar och fotografer som Michael Herr, Tim Page, Sean Flynn, som jag lÀst om och förmodligen idealiserat mer Àn nödvÀndigt. Genom att trÀffa Hoang Van Cuong var det som att jag ocksÄ fick vara med, att jag var en av dem. Och Hoang Van Cuong var givmild, han bjöd in mig och bemötte mig som att jag var en av de som visste och varit med.
Att vara givmild Àr en svÄrt underskattad egenskap. Men den dyker upp med jÀmna mellanrum. Vimmerby Tidning har rapporterat om givmildhet ganska frekvent den senaste tiden. Kenny Fransson Àr en av dem som visat givmildhet. Inte bara för det att han samlar in klÀder och mat som han kör ner till Ukraina, vilket naturligtvis Àr lovvÀrt, men ocksÄ för att vara lyhörd pÄ hemmaplan. NÀr han upptÀckte att de mÀnniskor frÄn Ukraina som redan finns i Vimmerby hade det svÄrt med mat och pengar sÄ sÄg han omedelbart till att de fick hjÀlp. Men han gör det inte ensam, bakom honom finns andra givmilda mÀnniskor som ger för att hjÀlpa.
Förra veckan kunde Vimmerby Tidning berÀtta hur pastoratet i Hultsfred mÀrkt av en ökad efterfrÄgan pÄ hjÀlp till familjer som inte lÀngre kan vÀnda pÄ kronorna nÄgot mer och hur restauranger, livsmedelshandlare och nÄgot bageri stÀllt upp och delat med sig. Vi kunde berÀtta hur diakonen Birgit Johansson och pensionÀren Barbro Lundin Karlsson ser till att samla in och fördela sÄ mycket som möjligt.
Och i veckan hade nĂ„gon givmild âAndersâ sett till sĂ„ att en julgran pĂ„ Ă€ldreboendet Granen fĂ„tt batteridriven julbelysning. NĂ„got som fick en av de som bor dĂ€r, Eva Dargins, ögon att tindra tillsammans med julbelysningen. âVi vill gĂ€rna veta vem som lĂ€mnat den sĂ„ vi kan visa vĂ„r uppskattningâ, sa hon till Vimmerby Tidnings reporter. Och möjligen hade âAndersâ lĂ€st i tidningen om sakernas tillstĂ„nd och bestĂ€mt sig för att hĂ€r behövde nĂ„got göras och sedan gjort det.
Under intervjun med Hoang Van Cuong frĂ„gade jag hur mycket han fotograferade nu, och han svarade att det inte blev sĂ„ mycket, inget alls faktiskt. Han visade mig sitt kamerahus och jag noterade att vi hade samma mĂ€rke pĂ„ kamera, men framför allt att han inte hade nĂ„got objektiv. âDet Ă€r svĂ„rt att ta bilder utan objektivâ, sa han och ryckte pĂ„ axlarna. Jag nickade. NĂ„gra dagar senare bjöd han in mig pĂ„ middag. Jag kĂ€nde mig hedrad och hade köpt ett objektiv pĂ„ andrahandsmarknaden. NĂ€r jag skulle gĂ„ öppnade jag kameravĂ€skan och rĂ€ckte över det nyss inköpta objektivet. âJag har ju ett extra som jag sĂ€llan anvĂ€nderâ, sa jag. âDet Ă€r bĂ€ttre att du har det.â Hoang Van Cuong log och tackade. âVi fotografer mĂ„ste hĂ„lla ihopâ, sa han. Jag nickade.
Jag vet inte om man kan kalla det givmildhet. Jag Àr rÀdd att det för mig handlade mer om att vilja tillhöra. Att försöka fÄ vara med de stora elefanterna. Dessutom tror jag Hoang Van Cuong inte var sÄ intresserad av att ta bilder lÀngre. Han hade tagit de bilder han ville.