Peter Fjällgård, överförmyndare, och Peter Olsson, kommunjurist.
Möjligen förvånas en del av att Vimmerby Tidning lägger så mycket tid och kraft på att uppmärksamma de bekymmer som Vimmerby kommun har och haft med att ordna med gode män till de som behöver det. Men det handlar om de allra svagaste i samhället, de som har svårt att göra sin röst hörd. Och jag vill påstå att uppmärksamheten haft betydelse. Rent allmänt eftersom ett resultat har varit att flera personer hört av sig till kommunen och erbjudit sig att bli gode män. Den nuvarande överförmyndaren Peter Fjällgård (V), bekräftar i en av våra intervjuer i veckan att ett tiotal personer hört av sig och att han även får frågor när han är ute på stan: ” …fler kommer och ställer frågor om hur det är att vara god man.”
Jag vill också påstå att vår rapportering har haft betydelse i det specifika fallet med den 46-åriga kvinnan som inte ville ha sin gode man och som sedermera blev fri från honom. Inte på det att det var avgörande, för så får det inte gå till, men som en del i processen. Och det är också medias roll. Att uppmärksamma och lyfta fram saker som kanske inte fungerar som de ska.
Jag kan emellertid tycka att det är lite olyckligt och kontraproduktivt att kommunen och Överförmyndarenheten under resans gång hamnat i försvarsställning. Att förklara och försvara sig är varje människas och myndighets rätt, men det är förmodligen mer konstruktivt att ta till sig kritiken och se om det ligger något i det och fundera på vad som i så fall kan göras för att förbättra.
Fjällgård har naturligtvis rätt i att det är bättre med en god man med många uppdrag än att vissa som har behov inte får någon god man alls. Men när Vimmerby Tidning uppmärksammade bristen på gode män så kontaktade bevisligen ett flertal medborgare myndigheten för att erbjuda sina tjänster. Det är förvisso sant att flera av dem redan hade hört av sig, men inte fått något svar, likafullt fick de det nu. Här kunde alltså Överförmyndarenheten varit mer aktiv redan från början. Istället för att hävda att det inte går.
Och kommunjuristen Peter Olsson har naturligtvis rätt i att någon som jobbar heltid som god man har mera tid och kan ha flera huvudmän, men inte hur många som helst. Här hade det varit framåtsyftande att lyfta blicken och lyssna in vad de olika föreningarna som organiserar gode män har att säga i frågan och som rekommenderar tre till sex huvudmän på varje god man. Kanske även höra sig för hur andra kommuner resonerar. Exempelvis Göteborg där man enligt uppgift har ett tak på 30 huvudmän per god man, men då krävs det dispens. Det vanliga är max 15 huvudmän.
Peter Olsson har också rätt i att systemet med god man är gammalt och föråldrat. Naturligtvis inte flera hundra år som han säger i en av intervjuerna, men väl gammalt och föråldrat och borde reformeras. Det görs också med jämna mellanrum. Senast det gjordes var mig veterligen i mitten på nittiotalet, men det hindrar som sagt inte att det borde få en helt ny utformning. Kanske något i stil med det som Vimmerby kommun nu ska prova i samarbete med Linköpings kommun, det vill säga att kommunen anställer personer som kan agera som gode män. Det ska bli mycket spännande att se hur samarbetet kommer att utveckla sig.
"Möjligen förvånas en del av att Vimmerby Tidning lägger så mycket tid och kraft på att uppmärksamma de bekymmer som Vimmerby kommun har och haft med att ordna med gode män till de som behöver det. Men det handlar om de allra svagaste i samhället, de som har svårt att göra sin röst hörd. Och jag vill påstå att uppmärksamheten haft betydelse", skriver Daniel Söderqvist.
Slutligen är det på sin plats att understryka att ha en god man är frivilligt. Det är alltså ingen tvångsåtgärd. Och i och med att det är frivilligt så kan en person be att få slippa sin gode man. Enligt Sveriges Domstolar räcker det med att: ”prata med överförmyndaren i din kommun eller skriva direkt till tingsrätten.” Och: ”Om du bara vill byta god man ska du kontakta överförmyndaren i din kommun.” I fallet med den 46-åriga kvinna behövde hon gå till hovrätten får att få sin önskan uppfylld. Samtidigt försökte hennes gode man få henne satt under förvaltarskap, en tvångsåtgärd. Det var inte Överförmyndarenheten som drev frågan, vilket hade varit det gängse, om deras uppfattning hade varit att kvinnan inte skulle klara sig utan att få hjälp med att bevaka sina rättigheter. Lika märkligt var det att hovrätten godtog att hennes gode man drev frågan.
Under artikelserien har vi också fått information om att det finns flera personer i Vimmerby som vill byta sin gode man mot en annan, men att de inte får något gehör från Överförmyndarenheten. Det borde de ta till sig.
Som ny överförmyndare har Peter Fjällgård ett ypperligt tillfälle att göra myndigheten mer aktiv och mer inlyssnande än vad fallet varit tidigare. Och även om jag bara träffat Fjällgård en gång så känns han som helt rätt person. Det intryck jag fått är att han är en medkännande och inlyssnande person. Det som krävs är att han tar befälet över myndigheten och stakar ut rätt väg. Som sagt, det ska bli spännande att se hur samarbetet med Linköping kommer att falla ut, men det hindrar inte att man samtidigt jobbar på mer aktivt på hemmaplan.