LÄS MER: Så blev deras liv – utan en pappa.
– Jag jobbade då som kostchef för skolorna i Vimmerby. Strax innan jag skulle åka hem till min föräldragård i Malexander knäppte jag på radion då jag fick höra att det varit ett bankrån i Kisa, klockan var då 15.00. Jag satte mig i bilen och for i väg. Bilradion fungerade inte så jag hade ingen aning om vad som pågick. När jag kom till Kisa stannade jag till vid Ica för att handla, då såg jag en polis som jag sprang ifatt och frågade om jag kunde åka till Malexander, nej blev svaret, vägen är avstängd, säger Astrid Gladh.
LÅNGLÄSNING:Kapitel för kapitel – allt om dramat för 20 år sedan.
Astrid åkte ändå mot Malexander och i kurvorna nedanför utsiktspunkten över sjön Sommen blev hon stoppad av en polis.
– Jag visste att Robert och hans kollega Olle Borén gått på sitt pass vid 14.00, så att jag frågade om jag fick gå fram och titta, men jag fick ett nej. Jag stod på mig och efter att polismannen tagit mina bilnycklar så gick vi fram. Polisbilen var fullständigt bombarderad av pistolskott och bakom den låg en polis under en gul filt och vid dikeskanten låg en annan polis under en gul filt. Det var Robert och Olle. Jag skakade och skrek högt, det får inte vara sant, det får inte vara sant. Jag satt kvar länge och chockades svårt. En polis och en präst från Vimmerby följde sedan med mig hem till gården. De var kvar till halv sex på morgonen, säger Astrid och fortsätter:
LÄS MER:Astrids son dödades av skotten.
– Under 102 timmar var jag sedan med på rättegångar både i tingsrätten och hovrätten, det var viktigt för mig att följa dessa. Sedan dess har jag reagerat väldigt starkt på orättvisor och när jag blir påmind av de hemska brotten i Malexander då kommer allt upp inom mig igen och jag blir påmind.
Varje gång någon av de tre gärningsmännen beviljas permission får Astrid ett brev om det ett par dagar innan.
LÄS MER:Han följde efter rånarna – blev beskjuten.
– Permissionerna har blivet fler och fler genom åren, säger Astrid och visar en pärm där hon har samlat alla beviljade permissioner genom åren.
– Senaste åren har de haft ett 25-tal permissioner tillsammans och varje gång det kommer ett brev från Kriminalvården känns det lika olustigt. Jag får aldrig någon permission från mitt lidande, jag blir aldrig fri och kommer aldrig att få någon upprättelse. Min största önskan är att de här tre förblir i fängelse för all framtid.
Nu har det gått 20 år sedan Astrids mörkaste dag i hennes liv.
– Jag kommer att vårda minnesplatsen och Roberts grav tillsammans med mina barnbarn.