LÅNGLÄSNING:Kapitel för kapitel – allt om dramat för 20 år sedan.
Det är en dag som är nästan lika solig som den där fredagen. Bara vinden från sjön är kyligare. Björkarna är sådär skirt gröna. Vitsippor täcker marken och sjön Sommen speglar en blå himmel. De bergiga kobbarna där ute ser inbjudande ut.
Campingvärdarna fixar och bättrar på målarfärgen. Någon påtar i trädgården och vänder sig efter en lastbil som kör förbi på bygatan. Säsongen är inte igång än, men snart så...
Fredagen den 28 maj 1999 extrajobbar Heidi Hermansson, då 23, på macken. Hon har gått på folkhögskola och tankarna på att plugga till präst har rotat sig i henne.
– När bilen med kvällstidningarna kom från Boxholm fick jag höra att det varit ett rån i Kisa.
LÄS MER:Astrids son dödades av skotten.
Hennes mamma Eiwor hade skickat hem sina elever i klass 1–3 på Malexanders skola, som lades ner några år senare.
Hon går hem och startar gräsklipparen på tomten strax intill kyrkan. Hon märker inget konstigt förrän det börjar cirkla flera helikoptrar över byn.
Även Stig Karlsson, vaktmästaren på Boxholmshus och lite av en allt-i-allo i byn, tycker att fredagseftermiddagen är som gjord för att klippa gräset som fått fart i försommarvärmen. Oväsendet från luften får honom att förstå att något har hänt. Instinktivt hämtar han sin filmkamera och cyklar ut på landsvägen. Där är inget sig likt.
– När jag kom bort till platsen vände jag om och cyklade hem. Det gick inte att filma. Det var för ruskigt.
LÄS MER:Han följde efter rånarna – blev beskjuten.
Under 20 år har de fått berätta sin historia när de talat om för någon utomstående att de kommer från Malexander.
– Innan dess var det ofta svårt att förklara var man bor. Vad då "Alexander"? kunde folk undra. Plötsligt kände alla till ortnamnet, säger Stig.
Det var ju bra på ett sätt, men nog kunde det fått vara för något trevligare än två kallblodiga polismord, dessutom på lokala poliser. Den ene av dem, Robert Karlström, hade rötter i trakten. Hans mor bor kvar strax utanför samhället.
– Jag kände inte honom personligen men att han var härifrån gjorde ju det hela ännu mer fruktansvärt.
LÄS MER:Hennes liv rasade när rånarna slog till.
Senare fick Stig klart för sig att det varit ytterligare en skjutning söder om Kisa. Där blev hans syssling, polismannen Kenneth Eklund, beskjuten av rånarna och fick även en handgranat kastad mot sig.
– En chock att detta kunde hända här, menar Eiwor Hermansson.
Det rådde i stort sett undantagstillstånd flera dagar efteråt. Militärfordon och polisbilar körde omkring. Stigs hustru Gunnel som jobbade i hemtjänsten i Boxholm blev stoppad av polis tre gånger samma dag. Eiwor kom bara till Blåvikskorset, sedan fick hon inte åka längre.
– Jag skulle hämta Heidi på tågstationen i Boxholm. Jag fick vända och åka över Torpön och via Tranås. På hemvägen åkte vi över Ulrika. Det blev en lång resa, berättar Eiwor.
– Det var spikmattor på vägen och poliser med vapen i hand, säger Heidi.
LÄS MER:Det var dagar jag aldrig glömmer.
På måndagen ställdes skolan in, minns Eiwor. Det fanns en rädsla att de båda ännu ej gripna rånarna fanns kvar i trakten. Den kapade flyktbilen hittades i en lada utanför Boxholm.
– En skolbuss med barn i hade kunnat bli ett mål för gisslantagning, tror hon att polisen och kommunen resonerade.
Den skottskadade Andreas Axelsson greps efter att ha sökt vård på vårdcentralen i Boxholm. Jackie Arklöv greps på tisdagen efter en ny eldstrid i Stockholm. Och den siste rånaren, Tony Olsson, greps i Costa Rica söndagen efter.
LÄS MER:Det var dagar jag aldrig glömmer.
20 år har gått. Bofasta Malexanderbor pratar inte ofta om händelsen. Tillfälliga besökare kan fotfarande ta upp frågan. Byn lever upp på sommaren, när fritidshusen fylls och campingen har som mest beläggning. Pensionat och restauranger öppnar, liksom den lilla butiken inne på macken.
I de smala kurvorna vid Lillsjön har vägen breddats så att det går att stanna till. Där finns två minnesstenar för de mördade polismännen. De är ofta prydda med blommor.
– Man tänker på det när man åker förbi platsen, säger Heidi.
Hon är präst i Boxholms församling där även Malexander kyrka ingår. Även den lever upp på sommarhalvåret, med musikgudstjänster, dop och vigslar.
LÄS MER: Så blev deras liv – utan en pappa.
Mamma Eiwor menar att samhället blivit hårdare och våldsammare under de 20 åren.
Heidi tycker att kyrkan fått en ökande roll vid kriser, trots att medlemsantalet minskar och få människor går i kyrkan. När något hemskt händer, är det till kyrkan man kommer.
– Det visar ju att människor är mer sökande än de medger till vardags, säger Heidi.
Ett halvår efter händelserna ordnades ett fackeltåg för att hedra offren. Heidi höll ett tal: "Vår by har alltid varit trygg. Men vi har lärt oss att det inte finns någon fristad i Sverige för det besinningslösa våldet".