LÄS MER: Så blev deras liv – utan en pappa.
Det är en varm, aningen blåsig dag i maj, och Pernilla Rask har precis avslutat sin arbetsdag som högstadielärare på Värgårdsskolan. Hon är klädd i en ljusblå långklänning som fladdrar i vinden när hon sitter och väntar strax bakom Café Columbia, bara ett stenkast från den plats där rånarligan slog till 20 år tidigare. Hon var 23 år då och jobbade som bankkassörska i Kisa. Nu är hon 43 och ett levande exempel på hur ett brottsoffer kan drabbas. Strax ska hon berätta om sina upplevelser och erfarenheter i en intervju med oss, men hon har ett specifikt krav. Hon vill att hennes ord framförallt ska syfta till att hjälpa andra.
LÅNGLÄSNING:Kapitel för kapitel – allt om dramat för 20 år sedan.
– Det finns så många i vårt samhälle, inte minst våra invandrare, som har massvis av traumatiska händelser bakom sig. Ibland kanske de beter sig på ett sätt som uppfattas som jättekonstigt, men jag tycker inte att det är konstigt. Såna här upplevelser kan man inte bara släppa och gå vidare ifrån, det funkar inte så, det sätter sig både i kropp och själ och man blir aldrig samma person igen. Om jag kan öka den förståelsen är det värt att ställa upp på intervjuer, trots att det är lite jobbigt, berättar hon när vi möts vid Vråkenområdet i Kisa.
När den lugna arbetsdagen på Östgötabanken förvandlades till en mardröm, fylld av rädsla och våld, förändrades Pernillas liv för alltid. Med pistoler tvingade rånarna personalen att lägga sig ned, med pannan mot golvet, och färg sprejades på samtliga övervakningskameror. Den då 23-åriga Pernilla valdes ut när det var dags att öppna bankvalvet. Själv kommer hon bara ihåg fragment ur händelseförloppet.
– När någon annan rusar in och tar kontrollen över ens liv och ska bestämma, antingen gör du som jag säger eller så finns du inte mer, det är en jätteextrem situation som jag inte tror att man kan föreställa sig. Jag trodde att jag hade varit livrädd några gånger tidigare i mitt liv, men det var inte ens i närheten av den totala skräck som jag upplevde den där dagen. Jag blev fruktansvärt otrygg, hela min värld slogs omkull.
LÄS MER:Astrids son dödades av skotten.
Under de 20 år som gått har Pernilla fått lida av de ärr som händelsen lämnade efter sig. Allt hon visste om livet raserades, allt hon tyckte var kul blev jobbigt och allt som hon identifiera sig med försvann. Hennes huvud blev en enda stor röra av tankar och att hantera personliga relationer blev plötsligt en utmaning. Detta är bara några av de många konsekvenser som hon fortfarande får kämpa med.
– Jag blev en helt annan person. Efteråt visste jag ingenting längre. Allt jag hade tänkt igenom under de 23 åren jag levt, som jag hade kommit fram och tagit ställning till, gällde inte längre. Jag fick börja om och verkligen bygga upp mig själv på nytt, berättar Pernilla och fortsätter:
– Det har kostat mig dyrt genom åren. Förut var jag social med många kontakter. Förut klarade jag av spontanitet och överraskningar. Mitt stora mål nu är att kunna bli den jag var innan allt det här hände.
LÄS MER:Hennes liv rasade när rånarna slog till.
Det är först nu, 20 år senare, som det börjar kännas möjligt för Pernilla att en dag återgå till sin gamla personlighet, trots att hon vet att det med största sannolikhet väntar fler kriser runt hörnet. Under årens lopp börjar fler och fler saker från den traumatiska upplevelsen att släppa, och hon känner sig i dag väl rustad att ta sig an de utmaningar som väntar. Den 28:e maj är dock en dag som alltid kommer att kännas olustig.
LÄS MER:Det var dagar jag aldrig glömmer.
– Jag har gått och spänt mig i ett par månader nu för att jag vet att den här 20-årsdagen skulle komma, så jag är glad när den är över. Det här datumet gillar inte jag, och kommer nog aldrig att göra, säger hon innan hon passar på att blicka framåt:
– Det skulle vara jättehäftigt att bli mig själv igen, så att jag om 20 år, när jag är pensionär, kan ge mig ut och resa i världen. Jag har missat så mycket roligt i mitt liv så jag ska verkligen försöka att unna mig så mycket jag kan. Jag har bestämt att jag ska ha så mycket tid som möjligt så fort som möjligt.